HEMVÄNDARE. Lars Thulin funderar över detta med julens hemvändare och återträffar. Och han berättar om en lyckad återträff.
Återträff. Ett laddat ord, som skapar en bukett av känslor. Från fullständigt underbara och ”vi måste träffas igen snart” till fruktansvärt pinsamma och ”det var sista gången med de idioterna”.
Temat är poppis bland författare och filmskapare. Många hemligheter, kolsvarta eller rosaskimrande, kan avslöjas med en återträff som fond. På landsbygden är juldagen för många lika med Hemvändardagen. Då man kommit hem till föräldrarna. Men mätt på skinka och knäck går ut på juldagen och super ner sig på lokal på byn. Träffar andra i samma situation. Och får höra mer eller mindre sanna historier om ”alla andra”.
Låt mig berätta om en lyckad återträff. Som bevisar att vi både kommer vara de vi varit och att vi kommer förändras till oigenkännlighet.
1961 började 25 blyga sjuåringar första klass i Skanskvarnsskolan i Stockholmsförorten Årsta. 2021 har några av oss ordnat så att vi träffades i samma skola. Festfixarna hade med möda hittat 21 av personerna. Några tackade nej och lite för många hade checkat ut från denna värld. Men tolv kom. Känslan var otrolig. Vissa kände jag igen på 20 meter. Visst Birgitta, och där är ju Lennart, men gråhårig. Andra trodde jag var åldriga lärare som gått fel. Nämen, är det verkligen Karin, herregud…
När samtalen kom igång slogs jag av hur mycket som förändras och inte. Här tre exempel.
Hasse. Alla flickorna älskade honom. Vi killar inte så mycket, eftersom tjejerna fallit för honom. Att han dessutom hoppade högst, kastade längst, sprang fortast och alltid gjorde mål i alla bollsporter, var också jobbigt. Så hade han en framtand i guld. Den ääälskade flickorna. Men så märkvärdig i teoretiska ämnen var han inte. Alltid något tänkte vi, vi som var avundsjuka.
Så kom Hasse. Utseendet hade han med sig. Leendet och en kropp i till synes perfekt skick. Några få klädsamma grå stänk vid tinningarna. Kunde platsa i Hollywoods stall för åldrade charmörer, eventuellt den kvinnliga huvudrollens älskvärde pappa i en romantisk komedi. Men något märkvärdigare jobb hade han väl ändå inte haft. Plåtslagare, lastbilschaffis?
Morsning, ekonomiansvarig på stort skogsföretag. Tills han sadlade om och blev ägare till nattklubb i sin hemstad. När hans 67-åriga före detta kvinnliga klasskamrater fått i sig någon eller några promille svärmade de runt honom, precis som förr. Men krävde att han skulle ta ut porslinskronan och sätta tillbaka guldtanden.
Inger. Pojkarnas motsvarighet till flickornas Hasse. Om Hollywood behövt någon att spela en ung Audrey Hepburn hade de inte behövt leta längre än till ett oansenligt hyreshus i närheten av tunnelbanestationen som då hette Isstadion, idag Globen. Dessutom var hon rapp i käften och alltid på gott humör. Hon stal nästan alla killarnas hjärta. Dock inte mitt, har alltid hatat att få en nummerlapp och ställa mig bland de sista i en kö.
Så kom Inger. Gotländska sedan många år och hon hade delvis lagt sig till med dialekten. Det goda humöret och de snärtiga replikerna hade hon med sig. Plus 50 procent mer av själv. Men under de nio år vi gick i plugget fick vi killar aldrig reda på om hon släppt in någon i sitt hjärta. Nu berättade hon att så varit fallet. En kille från klassen. Någon som jag tyckte borde haft kölapp med högre nummer än jag skulle fått. Men, va f-n…
Kvittret - En podd om Twitter
Gunilla. Bruden man knappt kom ihåg. En i tjejgänget, de som var som ler- och långhalm. Som alltid gick på toaletten tillsammans. Och som tyckte att de flesta killar var larviga. ”Guuud så töntiga ni är…” Vi kontrade med att mycket till tjej var hon inte. Lång och tanig ansåg vi som hormonberusade kikade efter annat hos motsatta könet.
Så kom Gunilla. Vem är det, tänkte jag. Vilken kvinna. Glittrande och nyfikna ögon. Hon rörde sig på ett naturligt självsäkert sätt. Som man bara gör när man vet att nästan alla tycker man är snygg. Inga utmanande kläder. Men heller inga som dolde en påtagligt kvinnlig kropp. Hennes handslag var fast och hon tittade mig djupt i ögonen.
– Lasse så kul att träffa dig igen.
Jag stammade något mesigt. Hjärnan blev en skenade torktumlare. Gunilla – hur är det möjligt, vad hade hänt…
I mogen ålder finns inte mycket blyghet kvar. Inga fasader att hålla upp. Ingen större rädsla att göra bort sig. Givetvis satte jag mig bredvid Gunilla i soffan och hon berättade full av humor och livsglädje om ett spännande liv med en spännande make. Flera jobb utomlands.
Den tidiga eftermiddagens träff hade då övergått i kväll och byte av lokal. Och rejäla inköp på Systembolaget. På stereon först Young Girl med Gary Puckett &Union gap. Sedan Love Hurts med Nazareth. Jag bjöd upp Gunilla.
– Vad fin du är, sade jag. Men vem var du i plugget? Tänk om jag vetat det här…
Hon viskade varmt i mitt öra.
– Ja tänk, vad hade inte kunnat hända då?
Mer blev det inte. Allt var på lek. Ålder och lyckliga äktenskap garanterade det. Men att få berusas av den känslan en gång till…. Så den dag jag inser att jag aldrig kan känna så igen, eller förbjuds att göra det – då kan de lika gärna spika på kistlocket.
God Jul med bra återträffar för hemvändare!
lars.thulin@opulens.se
