KRIMINALITET. Att svepande peka ut områden som problem, utan att tala om de boende som utsatta, blir i praktiken att peka ut de som växer upp där, skriver Nathan Hamelberg.
Att följa den allmänna debatten om våld, kriminalitet och trygghet är att hållas gisslan av en brokig skara som bråkar om allt inbördes. Några som är oroliga, några som rycker på axlarna, några som verkar ha mer panik än Greta någonsin skulle kunna ha och ytterligare några som spelar upprörda. Vidare finns det ett gäng som mästrar och några som mumlar om statistik. Därtill har vi, självklart i samtiden, några som inte kan låta bli att prata om migration i varje mening.
Exakt alla de förhållningssätten går det att hitta stöd för i statistiken. Det dödliga våldet har minskat jämfört med för två-tre årtionden sedan. Flera former av brottslighet har ökat jämfört med för fem år sedan. Nyrekryteringen till kriminella nätverk ökar. Färre dör av våld. Vården är, vårdkaos till trots, bättre på att rädda liv. Våldsbrottsligheten är mer koncentrerad till vissa områden. Många polisbefäl ser inte hårdare straff och utökade polisiära resurser som lösningen på situationen. Och så vidare. Det går att lyfta hur mycket som helst som är allt annat än entydigt.
Jag håller till vardags på med våldsförebyggande arbete. Det gör att det är svårt att följa debatten utan att slås av en rätt hopplös sak som kvaddar den, även för annars kloka personer. Jag tänker på skillnaden mellan brottsbekämpande och brottsförebyggande. Idag blandas dessa begrepp ihop fullständigt. Den som förespråkar sociala insatser framställs som naiv och det raljeras om fritidsgårdar när åtgärder mot terrorism är på tapeten. Omvänt anklagas inte sällan de som förespråkar skärpningar av påföljder eller mer resurser till rättsapparaten för att inte vara socialt medvetna – som om det ena uteslöt det andra.
Hårdare tag är förrädiskt, dels för att det extremt sällan är någon som preciserar vad för brott, bland allt som är kriminaliserat, som ska mötas med hårdare tag, dels för att de flesta som begår grova brott har börjat med lindriga brott och i någon mening kommit undan med det.
Debatten om kriminalitet mår än sämre av att folk utgår från helt olika premisser, vad är syftet med påföljder? Det är knappast individers fel att det ser ut så. Hela vårt rättssystem pratar ömsom om kriminalvård, ömsom om straff. Utifrån det kan man landa i väldigt många olika slutsatser, från 1) vad som kommer minska lidandet för framtida brottsoffer, 2) vad den som begår brottsliga handlingar förtjänar för påföljd samt 3) vad som kommer att minska risken för återfall i kriminalitet. De slutsatserna är inte heller nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande, men det är ändå påfallande ofta som slutsatser blir utgångspunkt. Det handlar om olika syn på vad som är rättvist, helt enkelt.
I en polisserie från USA hade debatten om kriminalitet kallats ”a clusterfuck”, fritt översatt ”ett gytter av skit”. Vad kan man göra mer för att få ordning på det? En sak jag tror skulle vara nyttig vore om alla som ropar på hårdare tag börjar tänka konsekvent angående sådant som inte sällan avfärdas som snällism, flum eller politisk korrekthet. Det är inte sällan man ser att jämställdhetssatsningar, eller arbete med värden i verksamhet, avfärdas som fluff. Men ärligt talat: hur ofta hörs de som ropar på ”hårdare tag” prata om just hårdare tag mot säg, hatbrott med transfobiska motiv? Mot ovälkomna dick pics från en arbetskamrat? Mot rasistiska kommentarer och hot online?
Hårdare tag är förrädiskt, dels för att det extremt sällan är någon som preciserar vad för brott, bland allt som är kriminaliserat, som ska mötas med hårdare tag, dels för att de flesta som begår grova brott har börjat med lindriga brott och i någon mening kommit undan med det. Menas det att trafikförseelser, ekonomisk brottslighet, insideraffärer eller förtal ska bestraffas hårdare?
Om jag jämför med när jag själv var ung så är de flesta skolor idag – den nationella skolsituationen i övrigt åsido – ett under av tydlighet, i det att våld faktiskt anmäls och inte osynliggörs i samma utsträckning som förut. Lärare har att rapportera kränkningar, våld, trakasserier med mera. När jag var liten – men även i vuxen ålder när jag arbetade som researcher på Utbildningsradion – kunde jag se lärare gå förbi när elever utsatte andra elever för våld i skolkorridorer, utan att höja blicken från sina pärmar. Det var som om att våld i elevernas arbetsmiljö var någon annans fråga. Det beteendet bröt tilliten och fostrade säkerligen in hundratusentals barn i ett tänkande att värderingar må va bra att ha men ett eget våldskapital trumfar allt vuxenvärlden har att komma med.
Då våldsbenägenheten och utsattheten är som störst runt 17 år är frågan: vad är det som unga som växer upp i våldsamma miljöer utsätts för som vi som samhälle – som vuxenvärld om man så vill – inte ser? Jag tror både det finns skäl att avvisa alarmism och lugn som inställningar till kriminaliteten i samhället, av de enkla skälen att utvecklingen är så ojämn beroende på var man tittar. Att svepande peka områden som problem, utan att tala om de boende som utsatta, blir i praktiken att peka ut de som växer upp där som om de själva vore orsak till det de utsätts för. Det sättet att rapportera och tala om kriminalitet behöver vi alarmism mot. Mot det behövs det hårdare tag.
nathan.hamelberg@opulens.se
