ASYLRÄTT. ”Krig är fred”. Dessa berömda ord går att finna i George Orwells roman 1984. Den sittande regeringen med statsministern Stefan Löfven i spetsen tycks tro på dessa ord.
Åtminstone kan man få det intrycket när regeringen – som säger sig ömma för mänskliga rättigheter – väljer att utvisa unga afghanska flyktingar till ett land där det råder krig. Men eftersom regeringen tror att krig är fred så ser den inte någon fara med det. Därför kan vi se den trevliga men för mig magstarka bilden när vår statsminister och den afghanske presidenten Ashraf Ghani leende skakar hand vid deras senaste överenskommelse om afghanska flyktingar. Man får förmoda att Löfven kände sig en aning kluven då han vet att den svenska ambassaden i Kabul skriver följande på sin hemsida:
Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan. Ursprungligt beslut om avrådan togs den 10 februari 2006. Avrådan gäller tills vidare.
Och man får också förmoda att den afghanske presidentens närmaste och käraste släktingar befinner sig på behörigt avstånd från talibaner och IS-kontrollerade områden. Alldeles riktigt. Enligt FN finns extremiströrelsen Islamiska staten (IS) i 25 av landets 34 provinser, vilket Svenska Afghanistankommittén påpekat för regeringen utan framgång.
Inte heller tycks heller regeringen – vars samvete måste betraktas som en aning rymligt – ta notis om att flertalet av de unga flyktingarna är uppväxta i Iran utan ID-handlingar. De flesta av dem är Hazarer – en utsatt minoritet i Afghanistan. Dessa flyktingar blir så att säga deporterade till ett land som de inte ens har några minnen ifrån.
Och apropå minne så tycks Socialdemokraterna glömt bort de ord som man kunde läsa i det partiprogram som de gick till val på 2014:
Sverige ska erbjuda en trygg fristad åt människor som tvingas fly från förföljelse och våld. Vi vill ha en generös och reglerad invandring. Alla kommuner har ett ansvar att ta emot flyktingar och alla insatser ska syfta till att möjliggöra arbete och egen försörjning, rätt till utbildning och en egen bostad.
Som sagt, krig är fred. Men i den nyss utkomna rapporten från Sigar, som är den USA-myndighet som överser återuppbyggnaden i Afghanistan, kan man läsa att det utan tvekan råder krig i landet, vilket kanske är en nyhet för vår svenska regering. Sigar skriver att antalet poliser och militärer som dödats har ökat kraftigt det senaste året. För att göra ordet ”kraftigt” begripligt görs här ett förtydligande:
Mellan den 1 januari och 12 november 2016 dödades 6 785 afghanska poliser och militärer, vilket är en ökning med 35 procent jämfört med samma period året före.
Vi får även reda på att regeringsstyrkorna i slutet av 2016 kontrollerade endast drygt hälften av landets 407 distrikt. Det är till det landet regeringen vill sända unga människor. Till ett krig. Där människor dör. För unga flyktingar är människor. På samma sätt som unga svenskar.
Jag älskar Sverige. Det är ett fantastiskt land. Och framför allt rikt. Jag läste idag i Dagens Industri:
Svensk industri fortsätter att överrumpla analytikerna. Humöret bland inköpscheferna steg ytterligare i januari till den högsta nivån sedan hösten 2010.
Vi talar om ett rikt land som rimligtvis borde kunna hjälpa unga människor som flytt från ett land som blöder. Det har vi råd med. Och om det kommer till ekonomi, visar all forskning på att invandring är en lyckad investering för ett land. Att skicka unga flyktingar tillbaka till krig är ingen bra investering. Vare sig ekonomiskt eller moraliskt.
Om man begriper den fulla innebörden av att krig är krig. Och fred är fred. Då tar man människors liv på allvar. Det vill säga: Man hjälper människor i nöd.
melker.garay@opulens.se
