TEATERKRITIK. Teatern är ingen relik. Ibland kan en uppsättnings titel lyckas sammanfatta hela tidsandan skriver Erik Bovin, student i teatervetenskap.
Aftonbladets Martin Aagård är en allt som oftast läsvärd skribent. Men hans svar på Johan Hiltons artikel i DN nyligen, om att de större tidningarnas kulturchefer borde gå oftare på teater (samt skriva om det) – är klumpig och onyanserad.
Först och främst är det skamligt att de stora drakarna, däribland Aftonbladet, skriver så lite om scenkonst överhuvudtaget – en konstform som trots allt drar folk. Det är sant att många av oss scenkonstälskare och kulturarbetare skulle vilja att den hade en mycket större publik. Men i jämförelse med kulturens olika kriser (litteraturens kris, museernas kris, konstens et cetera) framstår ändå scenkonstens kris som något mildare.
Aagård försöker dribbla bort sitt eget ansvar för Aftonbladets långt ifrån heltäckande teaterbevakning med att i artikeln hävda att Aftonbladet ska vara en tidning för hela landet och inte bara kretsa kring Stockholm. Detta är minst sagt befängt. Som om svensk teater enbart fanns i huvudstaden. Aagård kan väl omöjligen helt glömt bort Riksteatern, landets alla stads- och länsteatrar och turnerande frigrupper? Listan kan göras lång.
Mindre teatrar och fria grupper har sedan länge belyst och bråkat med samtiden. Teatern är således mycket mer än Fosse.
Att rikstidningarna i sin teaterbevakning sällan tar sig utanför Stockholm, Malmö och Göteborg är vida känt. Vad detta beror på, om det handlar om ointresse, snålhet eller begränsade resurser kan bara kulturcheferna själva svara på.
Aagård fortsätter med en utläggning om kulturredaktörens bildningsideal – med rötter i 1800-talets bildningskult. Och försvarar därmed sin yrkeskår: ”det är inte för att de kastat all beläsenhet överbord de inte skriver om teater.” Nu finns det så mycket viktigare saker att skriva om, tycks Aagård mena. Allt sedan Breiviks attentat är det istället uppgörelsen med och avslöjandet av extremhögern som bör dominera kultursidorna.
Visst är det viktigt, jag instämmer. Men det är ju inte som att det aldrig görs dramatik som just kan tolkas som en uppgörelse med eller ett avslöjande av det bruna landskapet.
Hans resonemang blir också motsägelsefullt då han i samma artikel tar dramatikern Jon Fosse som ett exempel på den inte så aktuella och relevanta teatern, samtidigt som han erkänner att teatern på senare tid kastat ”sig över samtiden”.
Det har den sannerligen gjort. Nämnas kan Falk Richters uppsättning Safe på Dramaten förra hösten, som mitt under brinnande metoo-uppror och akademikris, bland mycket annat, anspelade på såväl akademikrisen som den tystnadskultur vi alla lider av.
Det går även att konstatera att Anna Takanen under sin tid som teaterchef för Kulturhuset Stadsteatern påverkat repertoaren i en mer samhällskritisk och samtidsorienterad riktning.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Och då berör dessa exempel ändå två stora traditionstyngda institutioner. Mindre teatrar och fria grupper har sedan länge belyst och bråkat med samtiden. Teatern är således mycket mer än Fosse. Och angående kulturchefers bildningsnivå – vikten att de som värnar om kulturen går på teater och skriver om den är långt mer djupgående än att kunna reduceras till en fråga om grader av beläsenhet.
Så nej, teatern är ingen relik. Ibland kan en uppsättnings titel lyckas sammanfatta hela tidsandan. Jag tänker på Profilteaterns uppsättning Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta! (Några år sedan förvisso men budskapet är fortfarande aktuellt) Apropå att Ulf Kristersson själv säger sig vilja driva en politik främst för näringslivet, samtidigt som Moderaterna kommer med förslag om tiggeriförbud.
Teater är således mer än Aagårds fördomar om den, liksom den slentrianmässigt tecknade klichébilden. Bästa sättet för honom att upptäcka det är helt enkelt att gå oftare på teater.
info@opulens.se
