BARNFATTIGDOM. Ingenting. Nada. Noll. Ingenting är just bara ingenting. Min mor bad mig gå till skolan för att äta. Den här dagen var inte olik andra dagar. Men det är just denna jag minns.
Jag minns tonfallet i hennes röst. Många gånger innan dess och lika många gånger efter dess har jag gått till skolan bara för att äta av lunchen. Men det är denna gång som jag speciellt minns. Sorgen. Otillräckligheten. En brist bortom bristen. Jag var inte den ende i kvarteret som levde så. Vi var många barn som tidigt blev vuxna, som lärde oss att stå i kö för att få någonting som andra fick hemma, som de flesta människor tog för givet.
Jag har uppfostrats av omständigheterna att aldrig ta någonting för givet, inte utgå från att det skall finnas en plats eller möjlighet just för mig. Det är en av konsekvenserna av att växa upp i fattigdom. Man lär sig att inte tillhöra, man lär sig att vänja sig av med allt det som andra tar för givet.
Vad gör det med ett barn att växa upp så? Man uppfostras till att bli en människa på undantag, en sådan som ställer sina egna behov och önskningar åt sidan.
Men det är bara jag, av alla oss som en gång stod i matkön, som skriver. Det är bara jag som lyckades lämna en ekonomisk klass för en annan. Det är bara jag som dag efter dag tycks komma allt längre och längre bort från den där förbannade kön till matbespisningen. Det skedde av ren tur, slump. Det kunde lika gärna ha varit jag som blev en del av regeln, och inte som nu undantaget.
Ett fattigt barn blir gärna en osynlig del i en anonym statistik. De livslånga avtrycken från en sådan barndom går däremot sällan att tvätta bort, för i min värld står jag fortfarande kvar i matkön och väntar på att få det som andra redan har serverats hemma. Det är bara så.
Det finns en scen i mitt liv som jag allt oftare återkommer till. Den ändrar betydelse i takt med att jag åldras. Det är först nu i vuxen ålder som jag har börjat ana vidden av just den här situationen. Det är en enkel scen, på ett sätt banal. Tidigare har den bara varit en detalj bland alla andra detaljer som formar ett liv, en bit i det pussel som blir lagt.
Vi bodde på Ehrensvärdsgatan i Malmö. Den låg precis mitt emot Rörsjöskolan. Jag hade mitt sovrumsfönster ut mot skolgården. Skolan var en plats som jag ytterst sällan besökte, inte minst eftersom det i skolan blev så tydligt att det fanns vissa som räknades in, andra som räknades ut. Vi som hade specialundervisning räknades aldrig in, om det inte var för att det behövdes en syndabock för det ena eller det andra.
En dag sade min mor till mig att jag var tvungen att gå till skolan. Hon märkte annars knappt när jag var hemma. Det hade varit dåligt med mat hos oss under lång tid. Vi var mer än fattiga. Vi var utblottade. Mina morföräldrar orkade heller inte hjälpa till längre. Vi stod på knä i klassmörkret. På ett sätt helt osynliggjorda. På ett annat sätt mycket tydliga.
Barnfattigdom är inte bara en fråga om ekonomi. Det är en fråga om att äga sig själv. Den som är fattig är satt på undantag. Jag blev tidigt ägd, precis som alla andra fattiga barn. Man blir ägd av omständigheter, av brist. Man lever i en tärande känsla av att aldrig nå fram, aldrig bli till på riktigt. Det är ett eko av sorgen i min mors röst när hon ber mig gå till skolan för att äta.
Vid ett tillfälle fick jag möjlighet till en kortare praktik under min grundskoletid. Jag tappade häftet med veckans bussbiljetter och fick i stället gå till min praktikplats. Det tog ett par timmar, naturligtvis kom jag för sent. Det hela slutade med att jag inte längre gick dit. Det fanns ingen som kunde ordna ett par tior till ett nytt häfte biljetter. Vad kan det ha kostat? Tjugo kronor? Det fanns inte en chans att min mor skulle kunna ge mig det, inte en chans. Så, i stället straffades jag ut ur systemet, av ekonomin. Ingen trodde för övrigt heller på mig när jag sade att jag tappat biljetterna. Alla utgick ifrån att jag hade sålt dem. Så. Ja, ägd. Den som är fattig blir ägd av otillräckligheten. Den som inte har kommer heller aldrig att få. Det finns undantag. Men det är just bara undantag.
För några år sedan höll jag ett föredrag på ett bibliotek i en främmande stad. Efteråt steg det fram en man som sade sig ha varit en av mina lärare på grundskolan. Han använde sig av mitt smeknamn. Han sade: »Vi förstod aldrig hur allvarligt det var.« Det finns vissa saker man väljer att inte se, på samma sätt som det finns vissa saker som man väljer att inte göra. Om en vuxen människa inte kan se tecknen på fattigdom hos ett barn som aldrig kan följa med på utflykter, som aldrig lämnar det egna kvarteret, som aldrig har gymnastikkläder, aldrig har matsäck med på idrottsdagar, ja, då har man valt att inte se. Jag svarade honom inte.
Vad finns det att säga nu? Att klass också är en blick. Och tro mig, det krävdes inte mycket till blick för att se att jag och mina vänner var fattiga. Men den som ser avkrävs också ett ansvar, därför är det enklare att inte se. Det är enklare att bortförklara, enklare att sätta allt ljus på undantagen som rest sig upp ur klassmörkret, stämma in i lovsången om individen som vann över omständigheterna. Bakom honom och henne finns det dock ett oändligt mörkertal, ett svart brus av människor som aldrig klarade sig. Alla som blev en del av regeln, inte undantaget.
Det tar tid att frigöra sig från skuggorna man tvingades växa upp med. På ett sätt går det aldrig. Det är den smärtsamma sanningen. På ett sätt står vi alla kvar där i kön. I väntan på ett besked som skall återställa vårt människovärde. Det kommer aldrig. Och så blir det tystare och tystare, för undantagens berättelser om fattigdom och utsatthet blir till individberättelser om hur det går att lyckas mot alla odds. Jag har en nyhet för er. Det går inte att lyckas mot alla odds.
Klassresenärens vittnesbörd är inte en berättelse om en individ. Det är en historia om ett system. Men. I tidens tecken vill man förvandla den socialt utsatte till en slags entreprenör på överlevandets rovdjursmarknad. Alla kan lyckas. Alla kan vara sin egen lyckas smed. Satsa på dig själv.
Det fungerar inte så. Ingen lyckas. Man bär tecknet av fattigdom och utsatthet som ett slags kastmärke i pannan, livet ut. Det sitter där, inbränt. Jag överdriver inte. Det skapas cirklar, ekon som studsar och bildar nya ekon. Jag har liksom flera andra tvingats leva ett liv där brist och avsaknad har skapat en helt egen resonansbotten. Det ljuder i mig än, den tonen. Man hör den starkare ibland, svagare ibland. Man hör den alltid. Det är en och samma ton. En slags alarmsignal. När den ljuder samlas vi igen utanför skolmatsalen, hungriga, ivägskickade av utslitna fattiga mödrar som inte ser någon väg ut, ingen väg in.
Jag märker det först när det är för sent. Skillnaden mellan oss som har levt i ett slags ekonomiskt stand-by läge och andra som inte ens har kunnat föreställa sig att maten en dag tar slut och då bara är slut. Det fylls inte på. Borta är borta. Slut är slut. Punkt. Ingenting är just bara ingenting. Om det är allt man har finns det inte mycket annat än just ingenting. Nada. Noll. Ingenting är nämligen just bara ingenting.
kristian.lundberg@opulens.se
Alla artiklar av Kristian Lundberg
