FREDSDRÖMMAR. Julen 1914 la fiendesoldater ner sina vapen för att umgås, spela fotboll och utbyta klappar med varandra. Tänk om män och kvinnor 2017 kunde lägga ner sina vapen i könskriget, skriver Ladislaus Horatius som driver sajten Peace between the sexes.
Plats: Belgien. Tid: 1914. Situation: världskrig. Soundtrack: Stilla natt.
Detta är bakgrunden till en veritabel sannsaga, särskilt för en peacenik som mig. Julen 1914 uppstod alltså en spontan julfred mellan fiendesoldater. Slagfält blev under några timmar vänlig mötesplats.*
Julfred är en benämning, man kan också kalla saken för insubordination, olydnad mot överordnad. Soldaterna struntade helt enkelt i sitt jobb (att döda) och umgicks, spelade fotboll och utbytte julklappar med varandra i stället. Här en underbar, stiliserad video om händelsen:
Reaktionerna lät inte vänta på sig. “De högre befälen blev bestörta och hotade straffa de missdådare som inte dödat fiendens soldater. Året efter beordrades bombardemang under julen för att säkerställa kriget.”
Smaka på de orden: Missdådare som inte dödat… att säkerställa kriget…
Så vem var fiender, egentligen? Inte soldaterna. Utan ideologierna. De högre befälen. Politikerna. Länderna, allierade kontra centralmakter. Men fiendeskapet lyckades inte sippra ner till gräsrötterna, de verkställande lemmarna, de unga män som skulle ge sina liv för idéer de inte nödvändigtvis trodde på.
Det som särskilt tjusar med denna sannsaga är att musik spelade en så viktig roll. Vad jag förstår var det julsång som ledde till julfred. Musik som vi vet rör sig i luft, och luft känner inga nationella gränser (tack och lov).
Så när tysk sång flög över engelsk skyttegrav och vice versa uppstod en övernationell julharmoni som tände fredliga gnistor i soldathjärtan. Ett hjärta är inte SÅ annorlunda från luft. Det vill sväva fritt och flyga (gärna på sångens vingar) över fyrkantiga etiketter som “tysk”, “engelsk”, “svensk” och “ungersk”.
Detta om julen 1914.
Nu skriver vi julen 2017 och överst på min julklappslista står “julfred”. Men det handlar inte om den vanliga önskan om fred på jorden utan något mer specifikt. Fred har många facetter: politiska, religiösa, psykologiska, andliga. Men också en genusaspekt.
Om man vill ha fred, på så stor skala som möjligt, kan man inte blunda för det som händer mellan män och kvinnor. När jag blickar ut över genuslandskapet ser jag mycket spänning: polemik och polarisering, hårda, vassa ord, vrede. Hur nå fred om kvinnor och män inte kan hålla sams och sjunga tillsammans?
Jag vill inte själv polemisera och peka finger; då vore jag en klen peacenik. Men att ett könskrig puttrar, småkokar och stundtals exploderar är tydligt. Krig kräver offer. Å ena sidan slagna och våldtagna kvinnor, å andra sidan slagna män (de finns, även om media inte intresserar sig) och känsliga satar som inte pallar pöbeltrycket från “trial by social media” utan tar livet av sig (som Carl Sargeant).
Det är sorgligt att invektiv och vrede blivit så rumsrena i debatten, inte minst på Twitter och Facebook. Allt löser sig med lite FRED, brukar jag säga: think outside the bomb. Men de flesta verkar tvärtom se konflikt som lösningsmedlet. Ingen talar illa om fred; inget tror särskilt mycket på den heller.
En mycket etablerad ideologi på F beter sig ibland som om den hette Enemism. Två typiska citat ur högen (från kvinnor i offentliga positioner). “Jag är en stolt manshatare. Ni är äckliga varelser som lever på vår jord.” “All men are rapists and should be put in prison then shot”. Kan könskriget bli tydligare?
Enemism handlar om att avlasta hjärnan och förenkla livet genom Syndabockar. Enemistens vatten och bröd heter fiende och hatkyckling. En mild men likafullt elakartad variant (som den svenska gruppen RABBII-s låt All Men Must Die) koketterar med enemism, väl medveten om att chockeffekt ger medial exponering. Och när FI sjunger “snubbe, gubbe, jävla man, vi ska slita dig i stycken” hör jag ekon av damnatio ad bestias. Fast i vårt moderna Colosseum är det inte kristna utan helt enkelt män som ska slängas till lejonen.
Sådana enemister är våra högre befäl som beordrar bombardemang för att säkerställa kriget. Propagandakvarnen mal, skillnader förstoras, gemensamhet tonas ner, avstånd ökas — allt för att hålla kriget igång. Det gäller att svartmåla fienden, fokusera på det onda hos honom och det goda hos oss. På det sättet hittar man kraft att kasta första stenen.
Jag har ett bättre förslag. Män och kvinnor, precis som tyskar och engelsmän, är i grunden med-, inte motmänniskor. Fienden är inte den vi tror; enemismen själv är fienden. Många ideologer och höga befäl inspirerar till enemism; att med njutning peka finger, att binärt förenkla problemen (Allt är judarnas / USA-s/ kommunisternas / männens fel).
Om vi lyckas kasta de ideologiska glasögonen kan vi däremot säga: Vi har sett fienden, och han (och hon) är oss. Plötsligt står vi själva på “fiendesidan” och vägen framåt, mot fred, blir att göra tvärtom: att titta på det goda hos den Andre och fråga oss huruvida vi själva är utan skuld.
Skadeglad tävling om vem som är värst kan då övergå i vänligt arbete för gemensam förbättring. Om vi vågar tänka utanför den polemiska burken, vågar avdemonisera fienden, vinner vi möjligen en ny vän och erövrar en ny musik. Då kan vi med vackrare stämma sjunga: Stilla natt, heliga natt, mörkret flyr, dagen gryr.
Julfred 2017 är alltså min julklappsönskan. Jag tillönskar alla män och kvinnor God Jul och ett Gott Nytt 2018. Må vi mötas i gemensamma samtal, fotboll och polyfon körsång ovanför och bortanför leriga skyttegravar.
ladislaus.horatius@opulens.se
