OBEROENDE. “Medierna bör ta sig en tankeställare över hur många spaltmeter de ägnat åt Svenska Akademien överlag, och om alla dessa raljerande stick på redan fällda byten är nödvändiga.” Lisa Bjurwald efterlyser en kulturjournalistik som har modet att granska makthavare medan de fortfarande har inflytande.
Kulturjournalistiken må verka tuff i dessa dagar av Horace-hån, men i själva verket är det tvärtom; till vardags är den alltför ofta ängslig och vördnadsfull. Vissa förlag, författare, ämnen och kulturprofiler anses tjusiga, och så är det bara. En del av dem är till och med oantastliga. Den här nya respektlösheten inför en anrik institution som Svenska Akademien ska alltså inte misstas för journalistisk granskning. Snarare har många frågor lämnats obesvarade till förmån för enkla tjuvnyp (Horace kallar sig för grabb! Vilken tönt, va!). Kulturjournalisterna ångar på utan att se hur osmickrande de själva framstår.
De stora tidningarna hade gott kunnat lägga resurser och ett antal tusen tecken på att följa upp exempelvis lägenhetsstoryn (eller rättare sagt, historierna i plural). Hur många svågrar och mostrar har egentligen fått bostäder genom kontakter i akademien? Har akademien också fixat kontor, något som det just nu råder brist på i huvudstaden? Och hur är det med eventuella betalda uppdrag till söner, döttrar och “ledsagare”?
Vad gäller artikelmängden får vi inte glömma relevansen i den klassiska publicistfrågan om ett knäck är både sant och relevant (och därmed bör tryckas). Vad som fortfarande känns relevant i ett inavlat kultur- och mediekotteri i Stockholms innerstad kanske redan har tröttat ut den genomsnittlige läsaren. Vissa kultursidors skriverier gränsar nästan till fixering.
Medierna bör alltså, anser jag, ta sig en tankeställare över hur många spaltmeter de ägnat åt Svenska Akademien överlag, och om alla dessa raljerande stick på redan fällda byten är nödvändiga. Samt – och det här är viktigt – fundera över vilka andra kulturella institutioner och aktörer som är morgondagens söndervittrande elfenbenstorn? Och sedan ha modet att granska dem redan nu, medan makthavarna fortfarande har inflytande och rent av kan sätta käppar i kulturredaktörernas egna karriärhjul. Det är trots allt vad oberoende journalistik handlar om.
Naturligtvis bör också Svenska Akademien bli mer transparent. Det är till exempel inte riktigt klokt att man som journalist inte får ut deras listor över de senaste årens stipendiater (jag har försökt). Inte gynnar det akademien; som journalist börjar man ju verkligen misstänka att något är skumt när makthavare vägrar att ge ut information som borde vara harmlös. Här kan ledamöterna lära av Sveriges författarfond, som delar ut tunga arbetsstipendier, bland annat ettåriga och skattefria sådana på mellan 60.000 och 90.000 kronor.
Författarfonden är inte bara transparent utan mycket tillmötesgående. När vi på tidskriften Författaren tipsades om att invandrade sökande eventuellt ignorerades, kunde vi beställa fram listor över stipendiater i alla möjliga konstellationer och årgångar (och slutligen utesluta misstanken om förfördelning). Just så ska det fungera. Svenska Akademien får gärna ha kvar sina studentikosa traditioner, sitt ålderdomliga språk och andra egenheter – men utan transparens kan de faktiskt inte verka i en modern meritokrati som Sverige.
lisa.bjurwald@opulens.se
