Ingen tid att vänta

KLIMATKRIS. Frågan är bara om siktet är inställt på att stoiskt förvalta en galopperande katastrof, att bara gilla det usla läget eller om ribban är tänkt att sättas högre, säger Erik Cardelús i sin krönika om klimatfrågan.

En gång i tiden fanns det ingen tid att vänta. Det var senhösten 2009 och det hölls klimatmöte i Köpenhamn. Värd för mötet var Fredrik Reinfeldt, dåtidens moderatledare och en man som ville att vi skulle öppna våra hjärtan.

Mötet hade föregåtts av månaders förhoppningar och förväntningar. Inte minst här hemma i Sverige, där det braskades och yvades om att vi minsann var ordförandeland, ledde EU:s arbete och höll i ett så avgörande FN-toppmöte.

För det var vi som satt i förarsätet, det var vi som förde och körde. Körde och förde 15 000 delegater från 192 länder. Det var vi som skulle sätta spelet, hitta läget och äntligen sparka klimatbollen i mål. Göra mål och alla de andra skulle jubla och inse att det är vi i det här landet som fattar hur man skapar samförstånd och får igenom en gemensam agenda som innebär win-win för alla hela tiden och ända in i kaklet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

“There is no time to wait”, sades det. Gång efter annan, en fras som föreföll mer som en smekning och en omfamning än en räcka ljud uttalade på ett podium i en konferensanläggning någonstans så nära men ändå så långt bort.

Det var senhöst, ett snöblandat regn föll och de sista löv singlade ner för träden. Ändå var det något som värmde där i det där tätnande mörkret, i vätan och bland de fallande löven.

“There is no time to wait.” Frasen som lyste upp och värmde där i mörkret när toppolitiker efter toppolitiker hade flugit in till Köpenhamn, fyllda av stundens allvar och allt som inte kunde vänta en sekund längre. Sarkozy, Obama, Merkel, Reinfeldt och alla andra. De intog sina stolar, rättade till sina slipsar och klänningar, klev upp på sina podier. Öppnade sina hjärtan. För planetens skull, för kommande generationer.

Ett spirande hopp, buret av den där frasen som betydde att det var sent på jorden och att vi alla måste sätta igång och göra något. Alla och envar. Själv och tillsammans. I stort och smått. I vått och torrt. I fest och pest. I slott och koja.

”There is no time to wait.” Frasen glimrade så vackert där i mörkret, i vätan och bland de sista fallande höstlöven, allt medan förhandlingarna fortskred och allt fler toppdelegater slöt upp därinne i konferensanläggningen.

Dagar gick, medieuppbåden avlöste varandra. Nattmanglingar, grådaskiga ansikten och allvarsamma miner passerade revy i nyhetssändningarna. Det var beslutsamhet, tålamod och experters metodiska tröskande, trötthet som tyngde och sand som rann i det där timglaset.

Det var nu eller aldrig. Framtiden som började, började med att vi alla tillsammans ställde oss upp och tog dessa beslut. Beska, men nödvändiga.

Nu har snart ett decennium gått och jag undrar vad som hände. Hur tiden blev så böjlig, diffus och illusorisk, hur det ultimata allvaret skyldes över och föstes undan. Hur vi kunde vänta, när ingen väntan fanns.

Jag undrar också hur det kändes att åka hem med frasen — There is no time to wait — inbränd i hjärnbarken, efterlämnad som ett tryck över tinningarna, ett skoskav eller en besk eftersmak på tungan. Eller inbillar jag mig bara? Är det svikna löftet lätt att lösgöra sig ifrån? Något man spolar av sig i duschen, en svettig skjorta man lägger undan, ett solkigt plåster man byter ut? Något man bara gör när man kommer hem från en konferens full av stora ord och gester.

Så kom Parismötet och jag vet inte längre vad som gäller. Hopp eller förtvivlan? Att vi är illa ute, javisst. Med en forskningsfront ännu tydligare nu än då, precis som den kollektiva insikten hos de allra flesta tänkande och inte hysteriskt förnekande människorna världen runt.

Frågan är bara om siktet är inställt på att stoiskt förvalta en galopperande katastrof, att bara gilla det usla läget eller om ribban är tänkt att sättas högre. Att vi gör något rejält och kämpar emot. Eller om vi ska fortsätta att finfrasera, vardagsdutta, naivt hoppas på den teknologiska utvecklingen och käbbla om exakt vilka åtgärder som är bäst och vem som har mest rätt bland forskare, teknikutvecklare och politiker. Bita ihop och föreställa oss något annat i duggregnet vid den överfulla sopsorteringsanläggningen.

Värst är ändå frågan från nästa generation. Frågan om varför vi sa att det inte fanns någon tid att vänta men att vi ändå valde att vänta.