ROMERNAS UTSATTHET. Journalister behöver inte bli människorättsaktivister. Men vi har en skyldighet att rapportera om iögonfallande orättvisor inom vårt lands gränser, skriver Lisa Bjurwald apropå att antiziganismen är på uppgång.
Minns ni när de europeiska förföljelserna av romer fick stora rubriker i svensk press? Det var för några år sedan, i samband med att EU år 2013 officiellt slog fast att folkgruppen är unionens mest diskriminerade minoritet och Sverige året därpå gav ut en vitbok om våra historiska brott mot folkgruppen. Men nu är det tyst, eller inte riktigt, för rapporteringen har bytts ut mot ignorerande varvat med negativt uppmärksammande på högerlutande ledarsidor.
Varför är det då så viktigt att bevaka ämnet romer och deras exkludering? Därför att ingen annan folkgrupp skulle kunna bli så illa behandlad i Sverige och samtidigt möta ett sådant massivt ointresse.
De historiska övergreppen är förfärande. Men än idag ser sig romska barn och ungdomar tvingade att dölja sin etniska identitet i skolan. Vuxna med romsk bakgrund gör detsamma på sina arbetsplatser. Svenska romer i alla åldrar utsätts för fysiskt våld, verbala attacker, utbredd diskriminering. Vissa orkar inte ta den kamp mot ett fördomsfullt samhälle de sett sina föräldrar förlora. Många har tappat allt förtroende för staten, som dagligen sviker uppgiften att skydda sina medborgare. Det finns många angelägna och berörande berättelser här; följetonger om romska barns vardag, ledartexter som utkräver ansvar, kultursidesessäer som lyfter den unika romska kulturen, nyhetsartiklar om vuxenvärldens passivitet inför de systematiska trakasserierna i skolorna — ibland till och med från fördomsfulla lärares sida.
Men de berättelserna passar inte in i dagens mediala landskap, där flest klick och delningar ges till den som “vågar” gå längst i sin anpassning till Sverigedemokraternas fördummande världsbild av Vi och Dom.
Jag var med och arrangerade samt modererade ett panelsamtal i måndags, på Romernas internationella dag (den 8 april). Bland deltagarna fanns kultur- och demokratiminister Amanda Lind, det statsråd som väckt tveklöst störst medieintresse sedan hennes tillsättning i januari. Inte en enda ledarskribent eller inflytelserik debattör kom. Inte en enda notis berörde seminariet dagarna därpå.
Låter jag frustrerad? Det stämmer. Jag är frustrerad och uppgiven. Journalister behöver inte bli människorättsaktivister. Men vi har en skyldighet att rapportera om iögonfallande orättvisor inom vårt lands gränser — särskilt när dessa drabbar barn och unga. Oavsett om det för tillfället är impopulärt bland de mest högljudda läsarna eller ej, oavsett om den politiska diskurs som drivs av Sverigedemokraterna går åt rakt motsatt håll, med fördomar och misstänkliggöranden som bränsle.
Antiziganismen är på uppgång, konstaterar EU-kommissionen nu i veckan: “Vi konfronteras med extremistisk retorik, även från politiker, och spridning av hatpropaganda och falska nyheter på nätet. Ord föder hat och hat föder våld. Romerna får inte ännu en gång bli en måltavla för trakasserier och angrepp. Vi måste lära oss av historien och vi måste undvika att blåsa liv i gammalt hat. För att klara detta måste vi hålla fast vid våra grundläggande värderingar.” Detta gäller i högsta grad även för oss journalister.
lisa.bjurwald@opulens.se
