Hjärnhandeln: Om ett möte

Samhälle.

ARTIKELSERIE. Sture Eskilsson var hjärnan bakom handeln. Bild: Charlie Rosales Sandqvist

Svenskt Näringsliv hade en långsiktig strategi och idag ifrågasätter ingen längre marknadskrafterna. I tre artiklar med start idag berättar Crister Enander en historia de flesta av oss glömt.

Minnet är i vår tid så fatalt kort. Jag vet inte hur medvetna andra är om vad som skedde. Är det bortglömt idag? Är det med berått mod raderat ur historieskrivningen och minnet? Sent sjuttiotal och hela åttiotalet präglades ideologiskt av den kampanj som näringslivet – med SAF i spetsen som organisatör och penningfördelare, alltså samma organisation som idag heter Svenskt Näringsliv – arbetat med under flera år. De hade beslutat sig för att vinna makten över medvetandet, över våra vardagliga föreställningar och de tankar som passerar som ”sunt förnuft”.

Idag är det kanske inte många som minns det. Men dåvarande direktören för Svenska arbetsgivareföreningen, Sture Eskilsson, utarbetade redan på sjuttiotalet en strategisk plan för hur högern skulle få landets intellektuella – skribenter, författare, journalister, opinionsbildare – över på sin sida. Allt detta läckte ut då Eskilsson råkade glömma en PM – jag minns inte var, men det var på ett offentligt ställe, en restaurang tror jag det var. Den trycktes i Arbetet. Jag misstänker att ingen då, mitt i sjuttiotalets förblindande trosvisshet och i vänstervindarnas tid, ens kunde inbilla sig att SAF:s plan skulle ha den minsta chans att fungera. Med åttiotalet fick vi facit. Kampanjen blev en succé, kan man lugnt säga. Med stora summor pengar, en cynisk och genomtänkt strategi och klart fixerade mål att påverka dem som påverkar andra lyckades de i grunden förändra synen på världen. Det är skrämmande. Det är rent orwellskt. Nu har indoktrineringen pågått med ominskad kraft i över ett kvartssekel. Det kritiska tänkandet och granskande samhällsanalyserna är alltmer urgröpta.

Förmågan till att ifrågasätta de grundläggande värderingarna som styr vår världsbild har avtagit, avtrubbats. Ingen ifrågasätter längre de heliga marknadskrafterna, en ohöljd egoism. Vi lever i ett helvete av särintressen. Alla ser om sitt eget hus och skiter fullkomligt i andra.

Jag får inte bort bilden av hans ansikte. Jag blir inte kvitt det djupa obehag han ingav. Det fortsätter efter alla dessa år att krypa i mig som likmaskar. Sture Eskilsson ler mot mig. Han är förbindlig. Han är sval. Han är elegant hal. Han är oåtkomlig. Han fortsätter att le sådär försonligt och överlägset. Den skräddarsydda kostymen sitter perfekt. Slipsen är medvetet löst knuten. Vi sitter och äter på klassiska Sturehof i Stockholm. Det är Sture Eskilsson som bestämt var vi ska träffas. Jag minns fortfarande vad vi åt. Stekt strömming med potatismos. Jag minns det för jag tänkte hur absurt det var att sitta där på en flott och dyr krog och äta vad som förr var fattigmansmat tillsammans med en man som gjort allt vad som stod i hans makt för att få landet att bli ett rått klassamhälle där skillnaderna mellan fattiga och rika på nytt skulle öka. Men det är framför allt hans överlägsna leende som fastnat. Ett leende fullt av förakt, av illa dold triumf. Och den kalla, tunga blicken.

Den där blicken som enbart överklassen har: överseende, nedlåtande, avståndstagande, likgiltig – allt på samma gång. Men hos Sture Eskilsson fanns även denna glimt av triumf. Han såg mig som en vanlig vissen vänstermulle och han ville verkligen visa att han minsann varit med och besegrat och begravt vänsteropinionen i landet. Jag skulle intervjua honom för en reportageserie om högerns beslutsamma och – redan då – framgångsrika erövrande av vad man då efter Lars Gustafssons bok kallade problemformuleringsprivilegiet. Alltså rätten att bestämma vad som ska diskuteras och när det ska diskuteras och – ännu viktigare – på vilka villkor debatten ska föras.

Och där sitter vi två. Den välmanglade duken på bordet är bländande vit. Stora linneservetter därtill. Allting är outhärdligt sobert, elegant på det där medvetet nonchalanta sättet som utmärker de miljöer där överklassen häckar – ja, precis som Herr Eskilsson själv för den delen. Det sorlar stilla runt oss. Lokalen är halvfull av kostymnissar som beter sig på just det sätt som alla dessa affärsmän alltid gör, dessa välpressade egon med hysterisk framtid i blick och ångestflås i nacken.

Jag skrev om mötet när det begav sig. Tidens korta minne motiverar att berätta historien igen.

***

”Skicka mig gärna artikeln i manus så att jag kan titta på den före den går i tryck!” Det säger Janerik Larsson, Informationsdirektör på Svenska arbetsgivarföreningen, när intervjun är slut och jag skall lämna SAF-borgen. Han tillägger dock: ”Inte alls för att jag vill censurera eller förhandsgranska. Tvärtom. Jag kan snarare ge dig en och annan extra tillvässad knorr!”

Janerik Larsson utstrålar en massiv och belåten självsäkerhet. Självgodheten är stor. Tydlig och bländande skiner den igenom; blir närmast frånstötande. Den talar sitt tydliga språk.

Janerik Larssons kontorsrum i SAF-borgen, ute på Blaiseholmen, är pampigt. Det är tyst i rummet; tyst i huset. Dämpande heltäckningsmattor. Namnskyltar i guldblänkande mässing. Ordet sobert trillar genast fram i tankarna. Märkesmöbler i mahogny. Väggarna i Larssons rum är beklädda med bokhyllor, samtliga pedantiskt – från golv till tak – fyllda med böcker och broschyrer. På bordet, där vi avslappnat sitter i fåtöljer istället för vid skrivbordet, står ändå en skål med specialtillverkade SAF-karameller. Den “dåliga smaken” – annars bannlyst – har likt en katt bland hermelinerna smugit sig in även här. Kanske är det lämningar efter 4:de Oktoberrörelsen? På ett annat bord ligger en hel packe vykort i fyrfärgstryck av Margaret Thatcher.

”Det var ett par journalister här för några veckor sedan från Pockettidningen R”, fortsätter Larsson. ”De var skeptiska till att jag ville titta på deras manus. Men när jag sedan hade lagt till mina ändringar och gett mina uttalanden en tillspetsad udd var de mycket nöjda!”

Janerik Larssons självgodhet har – dessvärre – fog för sig. Den bottnar i att en drygt tjugo års lång, hård och därtill kostsam – välriktad och välplanerad – propagandasatsning från SAF:s sida under det senaste decenniet har gett mer än full utdelning.

CRISTER ENANDER
crister.enander@opulens.se

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Samhälle

0 0kr