Helgläsning: Vart är vi på väg?

BUSSVREDE. Vart är vi på väg? Crister Enander berättar om en obehaglig busstur där unga människor ignorerar en äldre dam i behov av en sittplats. Med en väl fokuserad vrede reflekterar han här över denna resa och vilka slutsatser vi kan dra.

En äldre dam, närmare åttio än sjuttio, kliver ombord på bussen. Hon har en krycka i höger hand och en mindre matkasse i den andra. Endast med möda och med uppbådande av vad som ser ut som hennes sista krafter tar sig damen in i och upp i den mer än fullsatta bussen. Det är riktigt trångt. Inte en enda sittplats är ledig. Hon ser plågad ut efter att tryckt in sitt kort i avläsaren. Damen börjar snart att flacka vilset med blicken. Hon ser inte bara orolig ut. Hon är rädd; rädd på allvar.

Det här kan gå illa, tycks hon tänka. Hon tar tag i en av lodräta ledstängerna och håller sig krampaktigt fast. Handen vitnar. Så hårt håller hon sig fast. Lukten är kvav och kvalmig. Regnet verkar ha följt med alla resenärerna in i bussen. Ryggen på damen är krum, hon förmår inte att stå rak. Åren tar obönhörligt ut sin rätt. Det vänstra benet bär henne knappt. Alla i bussen ser tydligt att det är stor risk och överhängande fara att kvinnan riskerar att ramla omkull där hon står. Minsta tvära sväng eller en hastig inbromsning så kommer hon inte att klara av att hålla sig fast, utan riskerar fara omkull på golvet.

Strax intill henne sitter tre ungdomar. Två killar och en tjej. Gissningsvis är de i femtonårsåldern, kanske något år äldre. De är nästan helt uppslukade av sina mobiltelefoner. Vad de gör i mobilerna går inte att avgöra på håll, men de pratar om vad de ser på de små skärmarna och skrattar till då och då. Rått men allt annat än smittsamt. De existerar enbart i sin egen lilla avskärmade bubbla. Tjejen ler mot den ene av killarna som genast sträcker på sig en aning. Bussen kränger plötsligt till. Damen svajar och viftar med den fria armen i luften och lyckas med möda att hålla sig upprätt. Skräcken har nu börjat sprida sig i hennes ögon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ansiktsfärgen är alltmer spöklikt vit. Ingen reagerar. Ingen vill se den åldrande damens predikament.

Likgiltighet? Egoism? Den bedövade och känslomässigt stumma nutidsmänniskans normala ointresse för alla anonyma människor som korsar deras väg i en totalt anonym stad där inte en människa frivilligt bryr sig om en annan människa.

Jag står, aningen vingligt och håller mig fast i en stropp från taket, och tittar på de tre ungdomarna.

Tankarna rusar runt, aggressivt och upprört som några tokiga kackerlackor. Hela min uppfostran — mina föräldrars självklara ord om artighet, omtanke och inte minst om respekt för äldre — ekar ilsket och ettrigt inom mig som kommandoord över en enslig hed. Snart börjar det dunka i tinningarna. Pulsen stiger. Adrenalinet forsar fort och raskt runt i kroppen och riktigt fräser till i hjärnvindlingarna. Jag tänker inte speciellt mycket. Autopiloten har tagit över. I stället kliver jag fram dit ungdomarna sitter och fäster blicken — hård och rak — i ögonen på den lite tuffare killen, han som tjejen nyss tittade aningen uppfordrande och utmanande på. Med bestämd röst hör jag mig själv säga att de genast ska resa sig upp.

“Damen måste få sitta. Res er upp. På direkten!”

De lyder omedelbart. De ställer sig upp utan att ens hinna tänka efter. Och damen rör sig med försiktiga rörelser mot den närmaste sittplatsen.

Tacksamt sjunker hon ner. Flickan tar hennes matkasse och räcker över med en vänlig gest. Damen ler. Oron — liksom den förbiilande skräcken som nyss syntes likt en svart vass skärva i ögonen — har nu helt lämnat hennes ansikte. Hon ser tacksam och avsevärt lugnare ut. Hennes andning är besinnad och jämn. Vad tänkte ungdomarna? Såg de verkligen inte damen? Noterade de överhuvudtaget inte hennes påtagliga besvär och hennes rädsla för att falla och riskera att skada sig?

Jag vet ärligt talat inte. Egentligen skulle jag vilja fråga vad de tänkte när de satt där mer eller mindre uppfyllda av sig själva och självbelåtet skrattade åt varandras kommentarer.

Jag tror verkligen inte att ungdomarna är elaka eller illvilliga. Att de är rätt rejält odrägliga i sin totalt uppslukande självupptagenhet råder det däremot knappast någon tvekan om. Bubblan är liten. Bubblan är tät. Ogenomtränglig; nästan inga intryck tar sig igenom. Men någon ond vilja finns det egentligen inte i dessa unga människor. De ser bara inte. Damen fick inte plats — inget möjligt utrymme — i deras krympta verklighet.

Fjorton år på det femtonde, hur ser då morgondagarna ut? På vilket sätt tar sig deras vardagar form? Vad fylls alla dessa grå och kalla timmar — när skolan äntligen är avklarad — med för innehåll? Finns det något som ger deras liv en känsla av meningsfullhet och hopp om ett drägligt liv? Det är inte lätt att gissa där jag står och svajar på bussen som kränger hit och dit i svängarna då chauffören verkar leka galen slalomåkare i brantaste pisten. En rätt så ung man med en flicka i femårsåldern har satt sig invid damen som letar i sin handväska efter gud vet vad, men viktigt verkar det vara.

Dessa ungdomar har, dessvärre, berövats inte bara sin framtid, utan långt värre: de har fråntagits själva tanken på en framtid och en framtid som innehåller löften och hopp. Tonåringar idag vågar inte lita på att de kan forma framtiden på egen hand. Omständigheter i princip helt utom deras kontroll kommer att styra och bestämma innehållet och riktningen i deras kommande dagar och år. De har berövats — bestulits på — framtidstron. Drömmar är inte längre värda att drömma såvida de inte är makabra mardrömmar med apokalyptiskt och svärtat innehåll. En av den västerländska civilisationens avgörande och bärande hörnpelare har raserats. Den linjära synen på historien, som varit självklar allt sedan kyrkofadern Augustinus och hans “Bekännelser” från år 397, har nästan som i smyg ersatts med en mer kalejdoskopisk och tumultarisk uppfattning av förflutenhet och framtid. Det finns inte längre någon tilltro till att det kommer att bli bättre. Framstegen är inställda. De ljusa tiderna ligger bakom oss. Det är skrämmande att unga människor idag ser på världen i så mörka färger. Men felet är vårt.

Att de tre ungdomarna lever såsom inneslutna i en självupptagen såpbubbla, egoistisk och ofta narcissistisk, är inte att förvåna. Det är ett symptom. Ta ifrån människan hennes drömmar och hon tappar förståndet.

Så trots min ilska när jag såg ungarna strunta i damen och hennes problem att hålla balansen måste jag backa. Tonåringarna, de tre självupptagna snorungarna, är inte bara offer för en taskig och bristfällig uppfostran. De är resultatet av en galen samhällsutveckling.

När jag sedan kliver av bussen är mina tankar många och sinnet upprört, men inte på grund av tonåringarna.

Alla artiklar av Crister Enander