PARFYMER. Stellan Lindqvist tar en paus från valkompassernas, de politiska kommentatorernas och ledarsidorna liv- och doftlöshet. Istället tar han sig an frågan om hur riksdagspartierna egentligen luktar.
Vi tror vi vet varför vi gillar eller ogillar ett politiskt parti, vi radar upp argumenten så långt det går, hos vissa blir raden lång, hos andra kort. När de utmanas, argumenten, blir reaktionen inte sällan högljudd, blodtrycket stiger. Varför? För att det finns en annan kraftkälla dold delvis för oss själva, personlig, djupt idiosynkratisk och framvuxen ur egna erfarenheter, tillkortakommanden och ambitioner. Mer än en nytto- eller värderingskalkyl är partierna vårt skyltfönster, stället där det privata och sociala möts.
Hur vi upptäcker konvergensen, det lyckade mötet? Vi nosar. Det är dofterna mer än intellektet som leder oss.
Är detta en satir? Till dels, jo, men mer handlar det om att genom renodling rensa bort det oväsentliga, att med satiren som alibi tillåta sig en nyttig dos analytisk hänsynslöshet – finna en annan ingång, en bakdörr, kanske en köksdörr: hur ser det ut i det rum där rätterna tillagas, de som skall bäras ut till banketten, vad ligger på golvet, vad sitter i fläkten, hur luktar det?
Bort alltså från valkompassernas, den politiska kommentatorernas och ledarsidorna liv- och doftlöshet.
Alltså. I varje politiskt parti uppstår med tiden ett doftmässigt koncentrat, något beständigt men ändå flyktigt, en sorts ”parfym” vars doftmolekyler det krävs en känslig näsa för att upptäcka. Parfymen själv är densamma, men det den sänder ut, doftmolekylerna, är flyktiga, har olika livslängd och intensitet, letar sig in i näsan, och själen. Mycket lite handlar denna ”parfym” om politiskt program, sakfrågor, utspel eller annat, ej heller om de personer som råkar röra sig i partiets mitt eller däromkring. Ordet kommer av latinets profumare som betyder ånga ut. Några lockas av rosen, några av lavendeln, några av liljan, några av svetten, mysken, skiten. Kombinationen är fördold. Därav lockelsen. Det är det intuitiva som styr, det subliminala, det man anar men inte vet, och det man inte vill veta.
Den hos Liberalerna allt dominerande doften – syrén kanske – är att ha rätt, alltid ha rätt. Det är en mycket stark doft, ren och upphöjd, berusande för människorna internt och för människorna strax utanför. Känslan att vara tempelriddare infinner sig nästan. Något mer upphöjt och rent än Friheten finns ju inte. Ändå är det just detta, att man så litar på hänförelsen i denna doft som gör att komplexiteten uteblir, det vill säga den som krävs för att hänföra de många därute, de som liberalerna aldrig riktigt varit en levande del av. Och som en följd av detta predikament, att storheten inte riktigt är förstådd – och utanförskapet – uppstår en annan doft, en smygande doft som tvinnar sig runt den större: vilsenheten (torrt gräs). Alla håller ju med, man har inte bara haft rätt, man har också fått rätt. Man letar efter motstånd, murar att riva ner, men finner inga. Dessutom, vilket rejält begränsar kampytan, man vet inte riktigt vad man är för, bara vad man är emot. När man prövar att söka något utanför kartan tappar man kompassen och hamnar i andras revir. Quo vadis?
Sen finns en annan doft, djupt inifrån, mycket svag, nästan doftlös, men ändå definierande. ”Alla är vi vår egen utgångspunkt och konsekvens, alla är vi atomer i en egenbestämd dans, framgångens orsak liksom misslyckandets är du själv”. Alla bär den med sig. Den är som doften av hemma. Hur hemma luktar? Bara gästerna vet.
Men som allt har ett pris, har denna individualism förstås också ett pris, en mer fysisk och mindre välkommen doft uppstår: ensamhetens, känslan att aldrig vara nära, sakna band. ”Självförverkligande, leva sin dröm, självständighet, oberoende”. De rena orden har liksom svårt att få kropp. Liberal och kollektiv rimmar illa. Jo, jag har hört talas om ett ”liberalt kollektiv”, när jag tänker efter, i Stockholm. Där sammanbodde och sammanåt många av partiets mer namnkunniga medlemmar under några år. Varje morgon åkte de till var sin liberal PR-byrå.
Vem som lockas av parfymen? Uppenbarligen inte så många.
Dragningen till PR-byråer hänger, gissar jag, samman med en utopisk doftslinga, den som handlar om tron på förnuftet, att de goda orden, rätt formulerade, kan omvända även den mest vilseförde (lilja kanske, Gladiolus Callianthus).
Vem som lockas av parfymen? Uppenbarligen inte så många. Skall en gissning till så blir det: argumentationslystna akademiskt utbildade medelklassmänniskor som vill ha två guldstjärnor. En för att de kollektivt vill det rätta och en individuell till den som vinner i den interna konkurrensen (för liberaler är konkurrens ett grundläggande livsvillkor vilket gör att sammanhållningen är bräcklig). Högstämdhet sammanboende med bråkighet alltså.
Jag höll på att glömma, kanske för att doften är så svag, en reminiscens från en annan tid, den tid när man hette folkpartiet, när man var lärarnas parti, när folkskollärare och adjunkter ännu hade råd med ett radhus i Änggården eller Enskede, den tid när man var den välvilliga bufferten mellan höger och vänster, när man sa lugna er ”låt oss ta lite från var och en”, den tid när man med ett sunt folkförnuft ville visa på en lugn mittenkurs mellan Skylla och Karybdis. Doft: vanilj.
Illustration: Igor Wombolowski.
Den socialdemokratiska parfymen är tung, till skillnad från den liberala. En otränad näsa skulle kanske tänka att det är en sån som äldre damer har på sig och som träffar näsan på hundra meters avstånd, en sån som de alltid haft och som signalerar de många årens vana. Så är det inte riktigt, denna första upplevelse är vilseledande. Doftämnena är mer sammansatta och mer subtila än den otränade näsan anar.
Grunddoften är det förtrogna: den av en trea i Järnbrott, lite instängt, kaffe och bullar, vi som alltid varit där, alla åren, vi som är Sverige, vi som är folket. Nästan alla känner igen doften – trygghet, lång tid. Oskiljbar från denna är det goda uppsåtets doft. Vi är garanten mot äventyrligheter, vi värnar om er, vi är inbegreppet av det rättvisa, godheten är indefinierad. Medan liberalerna vill det rätta, vill vi det rättvisa. Vitt skilda dofter. Den förra vass, den senare rund.
Dessa dofter är förstås inte särskilt viktiga för moderna pretendenter men ses som en avsevärd tillgång när de, någon gång, ämnar lägga pannan i tunga och ansvarsfulla veck. Endast socialdemokrater kan ju, vilket alla vet – tack vare den långa traditionen av tunga veck – trovärdigt lägga pannan i tunga veck. En tillgång således.
Sen doften av plikt. Stark. Beskt kaffe. Trots att det smakar för djävligt det som står och puttrar i korridoren, dricker jag det, inte för att jag vill utan för att jag måste, måste orka ytterligare några timmar till. För din skull. Nej, man klättrar inte, råkar man komma upp sig är det för att de många knuffar en och för att man då måste. Sådana psykologiska processer är förstås knöliga, men man måste lära sig.
Sen har vi, kanske den viktigaste, den syrliga (lime) och subtila doftslingan av makt. Den slingrar sig runt de övriga, söker sig som murgrönan upp på trädet och är den som snabbast når pretendenternas näsor: tillfällena när man lugnt kan åhöra kommunalråd, näringslivsrepresentanter och myndigheter onödigt utförligt framföra sina önskemål och sen kunna säga ”vi får se vad vi kan göra”, när man plöjer genom journalistuppbådet och säger ”inga kommentarer”. När man sen tittar sig i spegeln och är nöjd.
Denna syrliga och mycket starka doft som makten avger har skapat ett böjligt och mycket flexibelt dubbeltänk vad gäller godheten och rättvisan. Trots en egenadministrerad och minimal kapitalskatt, trots skenande klyftor och en accepterad privatisering av välfärden så är det e g e n t l i g e n, och hela tiden, det goda och rättvisa man har siktet inställt på.
Doft: pyrotekniskt alstrad rök.
Centerpartiet är liksom socialdemokraterna ett naturvuxet parti. Det har rötter djupt ner i myllan, vilket man lätt glömmer. Grunddoften: leriga stövlar som raggsockorna nyss lämnat. Inga skodon har ju ett sånt förnuft som ett par stövlar som lugnt vandrar runt på de egna ägorna efter ett gott dagsvärv. Jaja, dom bråkar och larmar, men vi har ett arbete att utföra, säger stövlarna. En svårighet för partiet är förstås att väldigt få numera använder stövlar. Att blanka svarta skor liksom sneakers är betydligt vanligare.
Till den rurala och lätt konservativa doften har således lagts en annan, länkad till det bondska frihetsidealet förvisso, men vassare och betydligt modernare och ämnad att vara lockande i nyare odlingsmiljöer, de urbana och de småurbana. Entreprenören. Doften: vass, samtidigt lite söt (gin och tonic). Likt bonden avskyr entreprenören klåfingriga och hindrande regler, men olikt bonden blickar hen mer mot horisonten än mot jorden. Ja, så vass var denna doft inledningsvis att partiets unga under en tid kom att tänka att horisonten rent av var Målet. Det vill säga ingenting borde förhindras. Nekrofili och månggifte, varför inte? Bönderna rasade naturligtvis och normalitet återställdes. Ja mer än så, en stålhård principfasthet kom med tiden att etablera sig. Till och med det stora partiet ryggade tillbaka, antog utan att blinka ett sjuttiotre punkter långt krav, när man (räkan) sa: jeg är en hummer.
När så ett annat parti, vars viktigaste tanke är att olika människor är olika välkomna, började växa sig stort blev det tydligt att det också gömde sig en etisk dimension i denna centerpartistiska principfasthet. Många skulle kalla den tjurskallighet eller bondsk. Ja, så stark visade den sig vara att man inte bara krossade den stora Alliansen, man accepterade tålmodigt att man nu tillhörde ”vänsterblocket”. En alltför väldig uppoffring skulle det visa sig. Vad en sådan inställning luktar: ros.
Vill man få syn på moderaternas väsen duger det inte att se på det ytliga, på kampytan: debatterna, de uppkavlade ärmarna, utspelen, intervjuerna, debattartiklarna. Nej, man får söka sig till andra platser. Till Djursholm i Stockholm och Hovås i Göteborg. Här på dessa platser, arketypiska nästan, kan man bättre än någon annanstans lära känna partiets väsen, dess själva essens. Båda några kvadratkilometer stora, båda evigt blå, båda evigt med samma storlek på eftervalskartan. Skulle man uppleva hotande förändringar där och på liknande platser skulle omedelbart dova vibrationer leta sig upp i hierakin. Ledarskiktet skulle intuitivt känna av när en gräns riskerade att passeras. Hemland alltså.
Stöd Opulens - Prenumerera!
På dessa platser gäller exklusivitet, diskretion och privilegiernas självklarhet. Nykomlingar närmar man sig som nosande hundar. Är hen rätt, rätt klädd, låter språket rätt? Förväntningarna gäller på detaljnivå. Skall man ha shorts, herrarna, måste de vara röda (kungen började, sen var koden spikad). Den beteendemässiga solidariteten är livsviktig. Att kunna sitt manus även i sömnen är ett måste: dricka men inte för mycket, äta men äta rätt, motionera, sporta, skratta åt rätt skämt, klä sig kodrätt, verka avspänd när man är spänd, vara kort mot dem under och samtidigt lyssna intresserat mot dem över. Stor politisk soliditeten alltså. Doft: transpiration (eftersom rollen är energikonsumerande) och vissna tulpaner (eftersom tomheten dagen efter festen är ofrånkomlig).
Skulle man drista sig till att psykoanalysera dessa områden så skulle man kunna avtäcka den grundläggande politiska instinkten: ingen politik borde egentligen behövas, samhället styrs av nödvändigheter och de som bäst hanterar nödvändigheter är näringslivschefer och företagare. Det vill säga vi.
När partiet en gång bildades, då kallat Allmänna Valmansförbundet, var det inte för att man ville. Nej man såg sig tvungen för att möta ett hot som tornade upp sig. Denna tidiga motvilja mot politik, att behöva nedlåta sig till att bevittna dess vulgariteter, kan tydligt förmärkas än idag. Nu senast på partiets valvaka. Ingen dansar i ring, ingen skriker upphetsat, ingen skriker Uffe, Uffe. När det verkar gå dåligt nickar man lite och smuttar på det vita vinet, när det verkar gå bra gör man detsamma. Nej, moderaterna är inget parti som andra. Som i inget annat parti har klassinstinkt och parti sammansmält.
Varför tycker man att man har rätt? Frågan kan tyckas barnslig men har sitt fog. Till skillnad från liberalernas övertygelse, som är teoretisk och närmast filosofisk, är moderaternas avslappnad och pragmatisk, naturvuxen nästan, som när man står utanför sörmlandsherrgården i tweedkavaj, rutig skjorta, med en bruten hagelbössa hängande över vänsterarmen. Betydande: man har ju fått rätt, sen tidernas begynnelse har man fått rätt. Det är en klass och en elit som alltid haft makten!
Doften: Lilja (Lilium Candidum). Tidlös. Kan användas både vid bröllop och begravning. Vissnar nästan aldrig. Men här finns förstås, icke att förglömma, hos dem i partiets utkant, valparna, den kåtsöta doften av möjlig karriär, rikedom och framgång. Doftspecifikt: Stureplan, spya och champagne.
Den första doften som når näsan från Vänsterpartiet är den av metangas, det vill säga den som är innesluten i de små bubblor man kan bli varse om man stegar över ett litet kärr. Vad det luktar – ja ni vet, metangas. Man har förstås länge försökt dika ur kärret, göra det odlingsbart och samtidigt bli kvitt doften. Till viss del har man lyckats, marken bär bättre, en hel del yngre människor, många som vill närodla, har sökt sig dit. Man kan till och med erfara en viss nybyggaranda när även människor från främmande länder sökt sig dit. Likväl, vilket förstås är djupt frustrerande, kan man då och då höra det välbekanta ljudet när en bubbla spricker. Man gjorde ju upp, man slopade ju k:et, man skrev vitboken, man blev ju helt ut demokratiska, socialdemokratiska nästan. Likväl. Till viss del beror denna uppmärksamhet på metangasen, så menar man, på att besökare utifrån med illasinnade motiv ständigt påpekar att det luktar.
Sen finns en annan doft, mer angenäm och vitt skild från denna: doften av frisk luft på en fjälltopp, när man ser utöver det vida landskapet och tycker sig skönja det förlovade landet. Det är en sällsynt inspirerande doft, en ungdomlig doft, en doft som lockar till stordåd och stora uppoffringar. Som Sisyfos, han med den väldiga ambitionen. Stenen är jättelik och skall uppför berget. Tjohej! Man är inte stark och man är inte många, men man rullar på. Snart där. Men förstås, stenen är stor och de som ansluter sig är för få. Den rullar tillbaka till den mer igenkännliga världen av ofullkomligheter och orättvisor. Så höll man på, länge, och många blev illa åtgångna av den tillbakarullande stenen. Av denna anledning har man börjat försöka med mindre stenar och lägre berg, men förstås med mindre hisnande utsikter.
Ständigt närvarande har varit kombinationsproblemet, det vill säga hur förena högt och lågt, nu och sen. Man skulle också kunna kalla det för vänsterns tiotusenkronorsfråga: hur finna det lilla, reformen, som leder till och kortar vägen till det stora – socialismen? Problemet har aldrig riktigt funnit sin lösning, det har varit än det ena än det andra. På senare tid mest det andra. Det vill säga socialdemokratisk politik fast mer radikal. Erlandernostalgi säger många, andra säger småsyskonsyndromet. Det vill säga man vill avlägsna sig, bråka, men befinner sig ändå alltid i storebrors närhet, kommer när han kallar. Att detta skaver är förstås mycket lätt att förstå. Man vill ju inte vara socialdemokrater extra, man vill ju vara något annat, en annan sort. Storordet, och också alibit, är socialismen. Det skiljer, det är tungt! Man viftar med det men undviker definitionen eftersom den är påtagligt knölig. Trängd låter man ordet koka ner till radikal fördelningspolitik, men nu omdöpt till storordet. Mer sällan betyder det – vilket torde vara mer förenligt med den klassiska definitionen – allmänt ägda produktionsmedel. Nej inte ens en ökad andel betyder det. Trots detta låter man storordet singla runt som en osalig ande i radiointervjuer och i tevestudior i förhoppningen att en storstilad innebörd skall slinka igenom.
Vilka man når? Ja, inte dem därnere, som kanske var tanken. Man når dem i mitten, idealister på Södermalm i Stockholm och idealister i Majorna i Göteborg. Vänsterns influencers. Och kanske borde man vara nöjd med det, att det finns några som trumpetar ut en annan tingens ordning. De tar hand om drömmen, andra får ta hand om verkstan. För visst behövs idealister, en annan tingens ordning.
Doften: existentiell kluvenhet, sötsur, trevlig i matlagning, svår i politiken.
Den kristdemokratiska grunddoften är omisskännlig och helt egen. Kanelbullar och kaffe. Det vill säga den som är/var förhärskande i den arketypiska kristdemokratiska församlingslokalen. Vita dukar, männen är nyrakade och luktar rakvatten, kvinnor är klädda som kvinnor skall vara klädda, men nedtonat, barnen är lydiga. Alla är införstådda, ler och skrålar stillsamt. En familj där pappa (dvs Gud) bestämmer. Det är en trygg doft, befriad från konflikter och sönderslitande ord, andas utvaldhet, samhörighet, ett högre uppdrag och godhet. Och samtidigt, förstås, den anspråkslöshet (man är ju tjänare) som kommer av detta högre uppdrag, denna samhörighet, denna utvaldhet och denna godhet. Doften har sitt ursprung i området runt södra Vättern.
Hur kunde denna doft sprida sig över landet? Man undrar. Hur kunde den bli politik? Svaret är egentligen enkelt. En man, Lewi Pethrus, fick en uppenbarelse, eller rättare sagt, han såg ett dödligt hot torna upp sig. Barnen, det vill säga allas vår framtid, skulle inte längre utbildas i att den kristna religionen var den sanna och den överlägsna. Den schemalagda och obligatoriska kristendomsundervisningen skulle skrotas, ateismen skulle flöda fritt. För att möta detta dödliga hot anställdes en lärare från området runt södra Vättern. Mycket snart dock stod det klart att politikområdet inte bara kunde inskränka sig till att gälla kristendomsundervisningen. Det fick breddas. Något kristet men ändå politikgenererande. De kristna värderingarna! Det fick bli grunden.
Dock att rätt fastställa vilka dessa värderingar var och hur de skilde sig från andra och anständiga värderingar visade sig inte helt lätt. Nästan lika svårt som socialismen. Något mer profant men samtidigt välbekant fick inhämtas, något från det frikyrkliga, något från området runt södra Vättern. Den goda familjen, den gode familjefadern, pater familias. Han som värnar om familjen, de svaga och de utsatta. Så fick det bli.
Fokus alltså: de äldre, de sjuka, värna om barnen, att de inte skulle slitas från hemmet och modern. Målet satt, den långa marschen började. Först gick det trögt, sen bra, mycket tack vare envisheten hos läraren från området runt södra Vättern. Man kom in i riksdagen, senare i regeringen (den borgerliga). Man blev där alibit för snällheten och omtanken utan att riktigt förstå. Vänster-högerskalan var ju inget man riktigt ville kännas vid, att politiken handlar om makt, om mycket pengar och makt å ena sidan och lite pengar och lite makt å andra. Dessutom, bland kärnfolket, var ju många egna och framgångsrika företagare. Vilket komplicerade. Förvisso med guds hjälp.
Den jordiska lagen och den himmelska.
Jo, länge var kristdemokraterna det snälla partiet och länge var kanelbulls- och kaffedoften den dominerande. Nya tider skulle dock komma. Förändringen, den som kom, sammanhänger med problemet hur man implementerar (politikord för verkställande) etik (politikord för godhet) i samhället. Problemet är knivigt eftersom etik rör individ och politik handlar om strukturer. En innovation måste därför till. Man hämtade den från ”texten” (gamla testamentet): finns godheten så finns ju rimligtvis också ondskan. Lösningen bar nästan självklarhetens prägel: om godheten är knepig så får vi ta oss an ondskan, den är ju så mycket lättare och dessutom mer konkret, alla förstår den eftersom den har sitt säte i magen mer än i hjärnan. Plötsligt var man en del av gänget (de borgerliga), man förstod varandra, man blev till och med något av en expert på området ondska – invandring, islam, hedersförtryck (aldrig den ursvenska), klaner, gängkriminella – och hur denna ondska skulle hanteras: längre straff, mer utvisning, fler poliser, språk- och adhdtester.
Men för att inte helt klippa banden till området runt södra Vättern, vilket skulle kunna bli ödesdigert, behövde man livlinan: äldrevården, de dementa, barnen. Den jordiska lagen och den himmelska. Mest den jordiska. Doften: vassare, stickande, ättika kanske.
Miljöpartiet. Det luktar rök, den lätt blå röken som stiger upp från en liten eld med pinnar av döda grenar. Det är en tidig morgon, ljungen är fortfarande fuktig och runt elden sitter en liten skara människor i olika åldrar. Inga ljud, bara det stilla samtalet runt elden. Man har gröna kläder, några med fjällrävenmärke, läderskorna är blanka av Viking skofett. Man tar bara det naturen kan undvara, döda pinnar. Så säger elden. Och detsamma borde gälla mänskligheten i stort säger människorna runt den. Att det skulle finnas upprördhet i orden denna morgon är svårt att tro, men den finns. Stor upprördhet. Men de ideologiska stororden är frånvarande. Man avskyr de ideologiska stororden. Problemet finns i människornas sinnen, i storstädernas slamrande och rovgiriga maskineri, i giftet som smugit sig in: materialismen, konsumismen, egoismen, kortsiktigheten och ytligheten. Så menar man.
Nej, Miljöpartiet är inte ett parti som andra. Det är en väckelserörelse, fast utan religion. Varken höger eller vänster.
När man så småningom äntrade de politiska församlingarna i luvor och stickade tröjor gjorde bristen på riktning och politisk lokalkännedom att man hamnade i sällskap med politiska grupperingar vars intentioner man inte riktigt förstod. Man var för friskolereformen i tron att mest waldorfskolor och lärarstyrda alternativskolor skulle växa fram. Man stödde en moderatstyrda privatisering av välfärden i Stockholm i utbyte mot cykelbanor och gröna skolgårdar. Man var hemtam i skogen men dåliga orienterare.
I partiets utkant fanns dessutom små biotoper som ställde till det – österländsk utstyrsel, svaghet för zenbuddism, yoga, kristallkulor och nyandlighet – som hellre brände doftpinnar än björkpinnar. Tanken hos dessa är att all verklig utveckling måste börja med djup egeninsikt och inre frigörelse. Tidskrävande får man säga. Ett ord kom att envist att häfta fast vid partiet: flum.
Lukt: gräs förstås, rökt. Naturligtvis har partiet på senare tid lärt sig att politik inte är något för snälla flickor och pojkar, och heller ingen plats för doftpinnar och inre frigörelse. In kom kostymen och politikdräkten, ut åkte de stickade tröjorna. Ut åkte det rena vita, in kom det grå. Den pragmatiska och resultatinriktade politiken tog form. Man ställde in kompassen på vänsterkurs till priset av förlorat stöd från den miljövurmande delen av borgerligheten. Man gnetade i utskott och arbetsgrupper. Ett parti som alla andra, nästan. Hela tiden fanns den ju där, fantomsmärtan. Satt inte identiteten i annorlundaskapet, i det civilisationskritiska?
Som i inget annat parti är den existentiella frustrationen närvarande: medlemmar som kräver allt, som är laddade med statistik över planetens sjukliga och ödesmättade tillstånd – o c h representanterna i huvudstaden som levererar så lite. Birger Schlaug å ena sidan, Maria Wetterstrand å den andra. Doft, den av stress: svett, ammoniak.
Sverigedemokraterna. Man kan gå i staden, kanske är det en försommardag, kanske kan man känna doften av blommande syrén, och så plötsligt nås man av en omisskännlig doftstöt: man har gått nära en pumpstation, en sådan som transporterar vårt underjordiska flöde.
Nej, doften av kloak går inte att helt separera från Sverigedemokraterna hur gärna någon än vill. Jo, de tvättar, något renare har utstyrseln blivit, men doften vidhänger, det förflutna vidhänger och den ostyriga svansen alstrar oupphörligt nya doftstötar. Samma doft, för övrigt, som man kan känna lite varstans. I Trumps Amerika, i Le Pens Frankrike, i Orbans Ungern, i Melonis Italien.
Nej, framgångarna för Sverigedemokraterna betyder inte nödvändigtvis att den stora majoriteten av dem som röstat på dem är fascistisk eller ens lockad av fascistisk ideologi eller retorik. Mycket tyder på att stora politiska mitten har glömt att det finns ett annat Sverige, att socialdemokratin glömt arbetarklassen, att storstäderna glömt landsbygden och småstäderna, att klyftan mellan den politiska eliten och en stor del av befolkningen har vidgats. Vilket i sin tur i n t e betyder att den fascistiska retoriken är ofarlig, att det bara är sakpolitiken i nuet man skall se till. Vilket den alltför regeringskåta högern gör. Man måste se in i vitögat, det historiska vitögat: fascistisk ideologi är medvetet exploaterat missnöje, fascistisk ideologi har dynamiska effekter, den kan radikalisera, den kan mobilisera. Steget från att vara missnöjd till att anamma ideologin, bli delaktig, är mindre än de flesta tror. Men slår man på den, vilket man måste, men utan att adressera grundproblemen, växer den. Dubbeltänk alltså.
Jovisst, det var ett tag sen man heilade och skrålade med ölsejdlarna, några år sen Kent Ekerot slogs med järnrör. Numera, nära makten, är man belevad (en illa dold upphetsning kan dock förmärkas), man skakar talmanshänder, man vill kompromissa. Och man har nått ett viktigt delmål: normalitet. Doft: billigt rakvatten.
Partiet kan dock inte helt förstås utan att man förstår vad som rör sig i dess bakvatten, utan att man förstår svansen, den som ledningen vill förneka eftersom den orsakat den. Alla de tusentals som dyker upp i kommentatorsfälten, alla de frustrerade, alla de som är fyllda av ressentiment och misslyckanden, alla de som nu ser sig bekräftade och sedda och som nu vågar träda fram, alla de med en återerövrad maskulinitet som känner doften av våld i trånga gränder (doft: blod). Nej, man vill inte se svansen eftersom den är en del av partiets själ.
Inte heller kan partiet förstås om man inte förstår vikten av huvudet. Den starke ledaren. Inga sådana partier är något utan en stark ledare. Och en stark ledare har de fått, ett politiskt djur, skicklig som få, utmanövrerar de flesta. Det är förstås en väldig styrka, men samtidigt en lika väldig svaghet. Vad händer den dag han lämnar och ingen finns som kan ta vid? Poff, som Ny Demokrati? Nej, Sverigedemokraterna är inte Ny Demokrati, få väljare är lika lojala som Sverigedemokraternas. Ett långt arbete återstår.
info@opulens.se
