PROBLEM. Datorspel har med tiden fått högre status som kulturyttring. Samtidigt finns det problem i spelvärlden med rasism, sexism och homofobi bland unga, manliga spelare. Myra Åhbeck Öhrman kommenterar fenomenet.
Datorspelsvärlden är en kultursfär som länge dragits med en nördstämpel. På samma sätt som annan kultur med samma stämpel har den dragit till sig människor som av olika anledningar känner att de inte passar in i samhället utanför. För många blir spel den fristad där de kan vara sig själva.
Men spelvärlden har också ett rykte om sig att — som hobbies som domineras av arga unga män brukar — ha problem med rasism, sexism och homofobi. Det visades inte minst genom den autonoma onlinerörelsen GamerGate.
Kampanjens påstådda syfte var att lyfta oetiska fördelar som gavs till vissa spelutvecklare på grund av deras samröre med speljournalister och att kritisera att spelmediet påverkades för mycket av progressiva, feministiska politiska beslut. Vad det urartade i var ett öppet krig mot kulturell diversifiering och social kritik i spelbranschen. Ett krig som till stor del utkämpades genom hot och trakasserier riktade mot kvinnor som sågs som ansvariga för utvecklingen.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Ironiskt nog blev nog resultatet av den massiva hatkampanjen att många som inte tidigare fått upp ögonen för frågan insåg hur viktigt det är att jobba för en spelmiljö som är välkomnande för andra än de vita män som dominerar den. Även om det fortfarande finns skräckexempel på objektifiering av kvinnor i spel så finns det idag betydligt fler exempel även på motsatsen. Men än idag möts spelinslag som vissa uppfattar som progressiva/feministiska av spridda, men högljudda protester.
Svenska utvecklarna Dice valde i den senaste upplagan av den populära spelserien Battlefield att fokusera på de mindre utforskade aspekterna av andra världskriget. Det gav dem möjlighet att till exempel porträttera kvinnor i den norska motståndsrörelsen och senegaleser som stred för de franska kolonialtrupperna .
Ni förstår nog vartåt det barkade. Upprörda tyckare anlände en masse till kommentarsfält för att skriva av sig sin frustration över att en spelserie som i fyra upplagor fokuserat på vita män i krig plötsligt frångick temat. Till slut fick moderatorerna för spelets subreddit (ett underforum på sajten reddit.com) nog och förbjöd diskussioner kring det specifika ämnet. De sa att de aldrig tidigare utsatts för så mycket ”brigading” — det vill säga, invasioner av kommentatorer som inte vanligtvis var aktiva i forumet.
Att en del spelare ser inkluderingen av kvinnor, hbtq-personer och icke-vita som ett hot mot något de upplever som en fristad, är tydligt. Som att valet att visa dessa karaktärer är ett sätt att tvinga på dem progressiva värderingar mot deras vilja.
Det är inte bara absurt att tro att spel utan dessa inslag skulle vara någon sorts tom yta, helt utan värderingar som skulle kunna påverka dem. Det är dessutom historielöst. Under 80-talet var kvinnor inte bara några av de största namnen inom spelutveckling, utan också en självklar del av deras marknad. Spel sågs som något till hela familjer, långt ifrån den pojkklubb de började marknadsföras som under 90-talet.
Oavsett om det är tonårstrots eller genuint hat som ligger bakom attackerna på minoriteter och kvinnor inom spelvärlden så är dessa individer själva en krympande minoritet. I takt med att fler upptäcker spel som kulturform skapas en efterfrågan på nya historier och perspektiv.
Som en person som vuxit upp med och älskat spel hela mitt liv så glädjer det mig att se den kreativitet och bredd som finns i mediet idag. Ska spelen erhålla den status som riktig kultur de faktiskt förtjänar så måste de också tåla att granskas och kritiseras. Det är det enda sätt på vilket spelen kan fortsätta utvecklas och bli bättre så att fler kommer att upptäcka denna kulturyttring.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
