SKULD & SKAM. “Metoo kan sägas vara sista ledet i en långsam och tung revolution – en revolution som innebär att ett sexuellt övergrepp inte längre misskrediterar den utsatta, utan förövaren.” Maria Küchen om händelserna kring Svenska Akademien och motståndet mot metoo.
Utan arton kvinnors vittnesmål i Dagens Nyheter om ”kulturprofilens” sexuella övergrepp i akademiens absoluta närhet skulle den senaste tidens söndring inte ha uppstått. Allt skulle ha fortsatt som förut.
I svallet efter kvinnornas vittnesmål blottlades stadgebrott, läckor och jäv. Akademiens ledamöter högg varandra i strupen offentligt och lämnade sina uppdrag. Den anrika sammanslutningen rämnade inför allmänhetens ögon. Många tyckte det var lika gott, ett tecken på att den kungligt beskyddade akademien överlevt sig själv. Andra önskade att de arton kvinnorna som avslöjat ”kulturprofilens” framfart hade förblivit tysta. Det hade varit enklare så.
Men i kölvattnet av Metoo är det inte i samma utsträckning som förr förknippat med skam och skräck att säga ”jag utsattes för sexuella övergrepp”. Den som förgriper sig måste från och med nu räkna med att det kan komma fram. Det har inte bara bidragit till att skaka om Svenska Akademien. Själva rättsstaten är i fara, sägs det. Kvinnor som berättar om övergrepp har beskrivits som en lynchmobb med makt och vilja att förgöra. I diskussioner om allt från det konstnärliga skapandets villkor till ledarskap och medieetik har metoo använts som syndabock.
I tidskriften Fokus några dagar efter det att vd:n för Stockholms stadsteater begått självmord frågade sig exempelvis Johan Hakelius om Metoo nu hade skördat sitt första dödsoffer. Stadsteaterns vd tog sitt liv efter kritik som ledde till en utredning på hans arbetsplats. Invändningarna kom från både kvinnor och män och handlade om arbetsledning. Ingen anklagade den nu avlidne vd:n för att ha förgripit sig på någon. Till de mest drivande i kritiken mot honom hörde Aftonbladets kulturchef, som även var offentligt kritisk mot metoo.
Att mot den fonden antyda att metoo dödade Stadsteaterns vd är irrationellt, men Hakelius fråga är bara ett av många exempel på en retorik där metoo gjorts till ett monster som när som helst, var som helst, kan sticka upp något av sina tiotusentals huvuden och döda en man.
Monstret metoo har även påståtts ligga bakom tvivelaktiga publicistiska beslut på redaktioner. ”Metoo-journalistik” har det gåtfullt nog kallats när en teaterchef granskas av en kulturjournalist som alltså är kritisk även till metoo.
Ogrundade anklagelser kan alltid, oavsett metoo, riktas mot människor för att skada dem. Alla kvinnor är inte alltid oskyldiga offer. Så är det. Dessa sinsemellan väsensskilda konstateranden har i metoo-debatten legerats till framställningar av kvinnor som definitionsmässigt opålitliga.
”Några har ställt sig frågan hur pass tillförlitliga uppgifterna i DN egentligen är”, skrev exempelvis Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius på Svenska Akademiens blogg i december 2017, där hon med eftertryck uttalade sitt stöd för kvinnorna som enligt Dagens Nyheter hade utsatts för ”kulturprofilens” övergrepp. Låt mig gissa att Danius inte hade behövt hantera ifrågasättanden av trovärdighet om det framkommit att ”kulturprofilen” systematiskt under många år hade förgripit sig sexuellt på pojkar och unga män.
Några månader senare drevs Danius bort från posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Att en kvinna tvingades lämna sitt uppdrag för att en man förbrutit sig väckte uppseende internationellt och kan tyckas ologiskt, men det ligger i linje med bilden av kvinnan som farlig, ja monstruös. I pågående retorik översätts det till ”dålig ledare”, men vad som egentligen sägs är urgammalt: Kvinnan är roten till det onda. Metoo-monstret är en kvinna.
I samband med Svenska Akademiens kris blottlades olika skikt i den samtida feminismen. Kvinnor iklädde sig Sara Danius signaturplagg knytblus för att visa stöd. Ur ett klassperspektiv är det inte oproblematiskt. Det är inte självklart för alla feminister att bära ett plagg som förknippas med överklassen i engagemang för en atavistiskt feodal institution.
På liknande vis har metoo belyst feminismens, eller kanske snarast feminismernas, heterogenitet.
Det har hävdats att metoo cementerar offerrollen som fundament i kvinnors bilder av sig själva, men det finns ingen logik i påståendet att kvinnor ”gör sig till offer” när vi tar makten över våra erfarenheter genom att formulera dem – ett makttagande som av många upplevs som samhällsfarligt, och kaoset i Svenska akademien visar att det faktiskt rubbar maktstrukturer.
1996 skrev en konstnär till Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare att hon hade hade våldtagits av ”kulturprofilen” i samband med att hon ställde ut sina verk på hans klubb – en klubb som Svenska Akademien stöttade ekonomiskt. Ständige sekreteraren betraktade inte detta som viktigt. Sådana var tiderna: en våldtagen kvinna tillmättes ingen betydelse.
Att hon överhuvudtaget hörde av sig till akademien indikerade dock en pågående omdisposition av skam och skuld. Bara några årtionden tidigare skulle alla troligen ha varit överens om att skammen var hennes och att resten var tystnad.
Ett decennium efter konstnärens brev till Svenska Akademien utgavs antologin Lyckliga slut, där jag och andra kvinnor offentligt, i vånda men utan skam, berättade om övergrepp vi hade utsatts för. Antologin väckte uppseende, obehag, förvirring och insikt.
Metoo kan sägas vara sista ledet i en långsam och tung revolution – en revolution som innebär att ett sexuellt övergrepp inte längre misskrediterar den utsatta, utan förövaren. Revolutionen har rubbat metoderna för solidaritet med förövare. Deras övergrepp ursäktas inte längre genom påståenden om att den utsatta inbjöd till dem och bör skämmas eftersom hon var sexigt klädd eller berusad. I stället förnekas de enligt principen: Bevisa det inför rätta, annars hände det inte.
På kort sikt lär det innebära förtalsrättegångar mot kvinnor som inte tigit. På längre sikt kommer ingen vettig människa att avfärda sexuella övertramp som normal friktion, något en kvinna får stå ut med, något män får – i vissa kontexter närmast förväntas – ägna sig åt. Den som tvivlar kan betänka hur allt från kvinnors rösträtt till vår förmåga att köra bil och utöva traditionellt ”maskulina” yrken har ifrågasatts på ett sätt som idag framstår som befängt i de flestas ögon.
Två decennier efter den våldtagna konstnärens obeaktade brev till Svenska Akademien, ett decennium efter Lyckliga slut, i tryckvågen efter den detonation som Metoo innebar, medgav till sist akademien sitt misstag. Man borde, ansåg man själv, omedelbart ha reagerat och stoppat utbetalningarna till förövarens verksamhet. Samtiden står nu frågande inför den lovsång som klubbägarens nära vän i akademien Horace Engdahl formulerade 2016 i Dagens Nyheter:
”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män!”
Engdahl kan inte ha varit obekant med ”kulturprofilens” vitt och brett kända framfart på klubben, som här framhålls som stilskola. Till definitionen av det goda livet för en man har traditionellt hört rätten att ta för sig sexuellt, med eller utan samtycke.
Så är det inte längre, hur många kvinnor som än fördrivs ur maktens rum.
Metoo har förstört allt.
Det innebär en befrielse även för män. Många av dem har känt djup olust inför övergreppsbeteenden som presenterats för dem som normala eller rentav normativa, tills metoo slutgiltigt förflyttade ansvaret och skammen dit där den hör hemma.
Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare bidrog till den skamförflyttningen. Det hade ett pris, men ledde också till att hon bokstavligen och bildligt översvämmades av blommor. Sara Danius lär gå till historien som den som stod upp för det rätta.
info@opulens.se
