AMNESTI. “När hela världen är panikslagen, kan han koppla av. Rädslan för corona går för honom inte att jämföra med rädslan för en utvisning.” Marit Törnqvist är författare och tecknare, nominerad till ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne som delas ut i eftermiddag, och flyktingaktivist engagerad i bland annat kampanjen Håll ihop Sverige.
”Halleluja corona, Afghanistan tar inte emot oss längre!”
Jag får meddelandet tidigt på morgonen av en papperslös flykting. Han är dödshotad i Afghanistan och har levt i stress och oro som gömd under drygt två år nu. Han lider av mardrömmar, panikångest och sömnlöshet. Till och med Amnesty Sverige har yttrat sig i mannens ärende och bekräftat att en utvisning är livshotande för honom, men Migrationsverket tror sig veta bättre.
Men just nu kan han koppla av lite för första gången sedan länge. För han kan inte utvisas. Och han har rätt till vård om han skulle bli sjuk. Denna trygghet har han inte känt under flera långa år.
Även om coronakrisen är dramatisk och tuff för många, finns det några som faktiskt mår lite bättre just nu.
Den här unga mannen som har fått utvisningsbesked, trots allvarliga dödshot, har i princip levt i karantän sedan flera år tillbaka. Han vågar knappast gå ut, han är livrädd för polisen. Utan id-kort hamnar han i förvar och detta leder till utvisning. Men i ett antal förvar härjar corona, så “halleluja!” dit kommer de nog inte att ta honom just nu.
”Halleluja corona” låter ganska förfärligt egentligen. Men det får mig att tänka på riktigt. När hela världen är panikslagen, kan han koppla av. Rädslan för corona går för honom inte att jämföra med rädslan för en utvisning. Några månaders karantän är “peanuts” för någon som levt under jorden i flera år.
Och nu skiner solen och då kommer han som en mullvad upp ur jorden. Tänk, allt han kan göra här uppe i solskenet. Han är nästan som alla andra, skriver han till mig.
Han minns plötsligt vem han var innan han försvann under jorden. Han läste på universitetet och var engagerad i kvinnors och barns rättigheter i sitt hemland, han stred för rättvisa men var tvungen att fly på grund av flera dödshot. Men viljan att hjälpa de utsatta finns kvar.
Många behöver ju hjälp nu under denna coronatid. Gamla människor, utsatta människor. Kanske kan han hjälpa till? Handla mat eller liknande.
Jag går och tänker. Är det verkligen så att denna man ska gå under jorden igen efter coronakrisen? Ska en människa med så många talanger och så mycket att erbjuda inte få vara med om rättvisa nu efter drygt 4 år i Sverige?
Tänk om denna svåra coronakris skulle leda till något positivt också? Till ett samhälle där vi alla bryr oss om varandra på riktigt, oavsett person och bakgrund? Där vi hjälps åt och alla kan känna sig trygga. Där ingen behöver leva gömd och alla har rätt till vård.
Det känns så självklart att Sveriges regering som säger sig visa solidaritet i dessa dagar genomför en stor amnesti. Coronaviruset diskriminerar inte. Varför skulle våra ansvariga göra det?
info@opulens.se
