STATYER. Sven-Erik Magnusson i bandet Sven-Ingvars blir staty! Karlstadborna vill ha honom så och kommunen går dem till mötes: om ett år ska han stå där i Sandgrundsparken, där Karlstads stolta danspalats en gång låg.
Förmodligen är en staty av Sven-Erik Magnusson den första i Sverige av en dansbandsmusiker. Förra året restes en staty till minne av Glada Hudikskådespelaren Bosse Östlin på gågatan i Hudiksvall. En uppvärmd staty för att det ska kännas gott att krama honom där han står i naturlig storlek. Det är första gången en person med funktionshinder hyllas med en staty i Sverige.
Ett annat exempel på detta är den brittiske konstnären Marc Quinn som avbildat nu levande människor som inte annars får synas eller ta plats i samhället. Ett exempel är marmorstatyn ”Pregnant” som avbildar neurosedynskadade Alison Lappers graviditet. En kvinna utan armar och ben som ställdes på en sockel enligt klassisk grekisk-romersk stil mitt på Trafalgar Square i London.
Det fanns en tid då människor reste statyer av sina gudar eller för den delen av den kropp som ansågs vara den mest fulländade och odödliga, nämligen manskroppen. Föralldel, det är kanske ändå dansbandsgolvens gud Magnusson är. Dessa magiska, ofta nötta golv, i både stad och by, där människor bjudit upp varandra, kommit nära, längtat, mött kärleken men också sett kärleken dansa iväg med någon annan.
Nu till en staty i centrala Malmö, gjord av Marie-Louise Ekman. Det speciella med denna staty, Det svenska tungsinnet, är att personen som till förväxling är lik Gösta Ekman, gråter. Tårarna rinner från hans ögon och ner över kinderna. Det är gråten som gör att denna staty blir unik.
Jag gissar att Sven-Erik Magnusson inte kommer att gråta som staty. För Limhamnsborna fick inte Gösta Ekman gråta. Avsikten var nämligen från början att statyn skulle placerats på Limhamns torg på grund av hans koppling till Limhamn, men en högröstad grupp av Limhamnsbor ville inte detta. Gråten var inte bra för Limhamns image och varumärke.
Hur är det då i Värmland, i Karlstad, gråter människor där? Nja, det är väl just där skon klämmer. I Karlstad skiner sola och i Värmland sköjer en och berättar historier. Kommer Värmland att våga något med sin staty?
Läser en på om Sven-Erik Magnusson framträder också en person med alkoholproblem, fotboja och fängelse. En person som sjöng om folkhemmet. En människa som i sju år av sitt liv kämpade mot cancer och fick till slut ta avsked av sin familj. En person som valde att ta sig an skalden Gustaf Fröding och tonsätta och sjunga hans dikt Anita. En kärleksdikt där Magnusson ställer sig på Frödings sida, när denne skald krigar mot moralismen och kämpar för sinnligheten och ett hjärta som är fritt att älska.
Skulle Sven-Erik Magnusson själv ha gillat att stå som staty? Ingen aning. För en musiker är det gissningsvis musiken som hen önskar att bli ihågkommen för. När nu detta ändå är ett faktum önskar jag honom att människor som sedan besöker hans staty, verkligen på riktigt får känna både hjärta och smärta.
helena.myrstener@opulens.se
