NOBELPRISET. Aung San Suu Kyi, Burmas statsråd, har varit i nyheterna igen. Från att ha varit en hoppfull figur har hon gått till en moralisk skamfläck. Hon har vunnit Nobels fredspris, och många hade hoppats på att hon skulle bli en enande kraft i landet. Än en gång har fredspriskommittén visat sig satsa på fel kort.
För tillfället pågår ett folkmord på den muslimska rohingyabefolkningen, och det bästa Suu Kyi kan göra är att rycka på axlarna. Det som gör mig mest förvånad i det hela är de upprepade kraven på att dra tillbaka fredspriset för Suu Kyi, som om det gjorde någon skillnad. Det gör det inte, för priset har alltid varit en fars.
Låt oss titta på vilka kommittén delat ut det till genom åren: 1906 Theodore Roosevelt, fem år efter prisets instiftande, för sitt medlande i rysk-japanska kriget. Om någon amerikan ska tilldelas titeln som USA:s första imperialistiska president så är det Teddy. Med honom som befälhavare ockuperade amerikanska armén filipinerna och mördade hundratusentals. Men vad gör döda filippiner i förhållande till en diplomatisk insats i ett krig?
1919 gick det till Woodrow Wilson. En fullblodsrasist som i Europa la grunden till idén att nationsgränser skulle dras efter olika etniska gruppers krav, något som gav bränsle åt nationalismen på kontinenten. Gandhi fick aldrig något pris, det ansågs alltför kontroversiellt, så några kriterier hade man allt. 1994 tilldelades det Arafat, Peres och Rabin för att de träffade det förskräckliga Osloavtalet, som lyckades med konststycket att ge Israel ännu mer makt att utöka ockupationen, och gav palestinierna en regering som är betald av Israel för att göra ockupationsmaktens jobb.
Den lägsta punkten som kommittén sjunkit till måste ändå vara 1973 när priset gick till Henry Kissinger, mannen som haft ett finger med i nästan varje folkrättsbrott som begicks i kalla krigets senare skede. Så vad finns det egentligen kvar av heder för priset att bevara? Självklart har priset gått till en del välförtjänta mottagare, men alltid när kontroversen lagt sig, och aldrig när någon högt uppsatt inom västvärldens stormakter kunnat protestera. För priskommittén är feg. Det är prisets största problem. Freden behöver uppmuntra sina förkämpar, inte vara en ryggdunk till dem som redan har resurserna på sin sida. Vad skulle till exempel ha hänt om man gett priset till Chelsea Manning när hon satt i fängelse? Skulle det ha löst hennes situation? Kanske inte, men det skulle ändå ha visat vad som krävs för att stå upp för freden på riktigt – en uppoffring, antagligen olaglig, för att visa hur imperiets skitgöra faktiskt går till.
”Imperiets skitgöra” för mig tillbaka till Burma. Det var precis de orden som en ung Eric Blair, senare med det fingerade författarnamnet George Orwell, använde för att beskriva sin tid i det brittiska Burma som kolonialpolis. Landet har en komplex etnisk sammansättning – det påminner om Balkan på det sättet – och här var britterna även med sina mått mätt kreativa i hur de lyckades söndra landet för att härska. Landet styrs av den buddhistiska militären, vars ideologi är nästan fascistisk – de erkänner inte muslimerna av Burma som människor.
Krig och imperialism är smutsigt, men fredspriset vill inte få sina händer befläckade så länge det inte handlar om att putsa amerikanska imperiets skor. Om ni behöver sörja, sörj då för Burmas muslimer; men spill inga tårar för fredspriset, för det har länge varit meningslöst.
amra.bajric@opulens.se
