FRIHETLIGT. Jag har nästan alltid sökt ett kollektiv men ledsamt nog undflyr dom mig. Jag talar nu inte om familj, stat, skola eller värnpliktsarmén utan om frivilliga och självstyrande gemenskaper. Allt sedan barndomen fram till den medelålders man jag är idag har jag ingått i en rad olika konstellationer som rollspelsgäng, ideella organisationer, boendegemenskaper, fackföreningar, kultur- och medieprojekt. Inte sällan har jag själv varit en av initiativtagarna till dessa kollektiv, men ack så flyktiga de varit.
Opulens medarbetare Mattias Svensson skrev i onsdags en tänkvärd debattartikel i Svenska Dagbladet. Om hur borgerligheten under senare år kantrat och gått från att betona individens frihet till allt mer kollektivistiska idéer. Nu understryks hellre ”värden som plikt, anpassning och tjänande under nationen”, menar han. Nog är det en tydlig tendens även vänsterut där inte minst den sittande socialdemokratiska regeringen hellre än friheter talar om kraven på såväl infödda medborgare som nyanlända.
Politik blir meningslös, reduceras till en tävling om väljarnas gunst, om vi glömmer bort de grundläggande frågeställningarna. Jag anser exempelvis det som fundamentalt att endast ideologier vilka utgår från individens frihet är anständiga. Idéer som sätter staten, nationen, religionen etc i första rum är auktoritära och leder till människofientliga samhällen. Men den krassa verkligheten är förstås inte så svartvit…
Idag attackeras många av de friheter vi ser som självklara i en liberal demokrati, exempelvis yttrande- och religionsfriheterna, av en växande populistisk och reaktionär höger. Att försvara sedan länge vunna segrar är dock inte det lättaste och hela det politiska landskapet har som sagt börjat vackla. Jag tror en förklaring ligger i just relationen mellan individ och kollektiv. Att vi inte i tillräcklig utsträckning ser hur individens frihet i praktiken också i hög grad är beroende av styrkan hos de kollektiv hon ingår i som jämlike.
De slitna fraserna om löneslaveriet och hur frukterna av mitt arbete stjäls är inte de enda kränkningarna av individen under kapitalismen. Den individualism som främjas av den kapitalistiska samhällskulturen handlar i stor utsträckning om konkurrens, den starkes futtiga frihet att omsätta materiella drömmar. Min frihet står då ofta i motsats till din frihet. Mer eller mindre är också några av de kollektiv där vi spenderar mest tid såväl tvingande som skadliga för demokratin. För såväl barnens betygstävling som vuxenvärldens individuella lönesättning slår sönder de kollektiv vi ingår i. Men ensam är inte stark.
Jag tror inte jag är en helt omöjlig människa och det är därför kollektiven flyr mig. Snarare att de frivilliga och självstyrande kollektiven är undantagen. Sårbara. Undflyende. Ändå är det här de vunna segrarna som nu är under attack försvaras bäst. Och det är också i jämlikhet individens frihet i praktiken kan utökas. Organisering – på arbetsplatserna, i lokalsamhällena, föreningslivet och så vidare – är alltjämt den jordmån där demokratin trivs bäst.
info@opulens.se
