GODHET. Socialliberalism handlar också om något så enkelt – och i dag kontroversiellt – som att vilja vara snäll. Godhetsambitionen är tämligen utskrattad och föraktad av den politiska högern som ofta beskriver sin egen politik som rationell och realistisk, skriver Sofia Nerbrand.
Vari består det sociala i liberalismen? Liberalismen handlar ju mycket om individuell frihet och självständighet. Möjligheten att välja bort gemenskaper, familjeband och kyrkan. Staten ska vara neutral och så begränsad som möjligt. Marknadsekonomin behöver förvisso ramar, men regelverket ska vara begränsat för att uppnå effektivitet och respektera äganderätt och avtalsfrihet.
Individuella fri- och rättigheter är själva fundamentet för en liberal. Rätten att få yttra sig, kritisera och organisera sig. Liberalismen är i så motto en radikal idé och rörelse. Den står i stark opposition mot kollektivistiska ideologier som socialism och konservatism.
Men det finns också en lidelse hos många liberaler; att värna dem som har det sämst ställt. Filosofen John Rawls, som är en central figur för socialliberalismen, gör dessa människor till själva utgångspunkten för politiken.
Socialliberalismen handlar alltså om en vilja att inte bara skapa frihet, utan även så goda möjligheter som möjligt för den enskilda att leva ett bra liv – efter eget huvud.
Det kan röra sig om funktionshindrade som behöver personlig assistent eller barn med grava synfel som behöver glasögon. Det kan också handla om förföljda judar och homosexuella som förföljs och därför behöver skydd. Eller det kan röra sig om utfattiga och svältdrabbade människor som är i behov av demokrati, handel och sjukvård för att få ett drägligt liv.
Som socialliberalen, tillika folkpartiledaren och Nobelpristagaren, Bertil Ohlin uttryckt saken: Fri ekonomi med socialt ansvar.
Även den amerikanska självständighetsdeklarationen tar faktiskt sin utgångspunkt i denna idériktning i sin berömda skrivning om ”life, liberty and the pursuit of happiness”. Ambitionen är att människor ska ha ett bra liv, frihet och goda möjligheter till att finna lycka.
Ytterligare ett sätt att uttrycka denna målsättning är att betona vikten av likvärdiga livschanser, vilket sociologen Ralf Dahrendorf har skrivit om. Enligt Dahrendorf är det eftersträvansvärt att människor kan göra fria val, rörande hur och var de vill leva sina liv. Men valfriheten i sig räcker inte för ett gott liv. Det handlar också om att skapa mening och relationer till andra. Bindningar utan möjlighet att träffa egna val är nämligen liktydigt med slaveri – men fri tillgång till alla alternativ utan meningsskapande sammanhang betyder kaos och till och med olycka, resonerar Dahrendorf.
Återigen frihet, i kombination med sociala band och ett socialt ansvar.
Socialliberalismen handlar alltså om en vilja att inte bara skapa frihet, utan även så goda möjligheter som möjligt för den enskilda att leva ett bra liv – efter eget huvud.
Det avspeglar också en människosyn som i grunden är väldigt positiv. Ger man människor frihet kan de åstadkomma underverk både för sig själva och andra. Men ibland träffar man olyckliga val och då behöver man kunna göra om och göra rätt. Likaså föds människor med väldigt olika förutsättningar, såväl politiska, ekonomiska som fysiska, och då är det moraliskt försvarbart – till och med påbjudet – att skapa mer likvärdiga livschanser. Även med skattefinansierad politik och en tämligen omfattande välfärdsstat.
Här finns det en skillnad i synsätt mellan socialliberaler och klassiska liberaler, eller nyliberaler som de också kallas i Sverige. De senare lägger större vikt vid äganderätt och negativa friheter – frihet från staten.
För en socialliberal handlar det mycket om att se och göra något åt sociala orättvisor. Nota bene, det handlar inte om att utjämna alla skillnader utan främst ge likvärdiga förutsättningar. Givet att man har olika möjligheter från början är det ok att utfallet blir mycket olika om den ena varit lat och undvikit alla risker, medan den andra ansträngt sig och vågat ge sig på svåra saker. Ansvar ska löna sig och var och en måste ta konsekvenserna av sitt eget agerande. Detta synsätt skiljer också en socialliberal från en socialist.
Men socialliberalism handlar också om något så enkelt – och i dag kontroversiellt – som att vilja vara snäll. Godhetsambitionen är tämligen utskrattad och föraktad av den politiska högern som ofta beskriver sin egen politik som rationell och realistisk.
Stöd Opulens - Prenumerera!
En person som ställer sig bakom social liberalism önskar sina medmänniskor gott och känner framför allt empati med dem som har det svårt. Det handlar således inte bara om en filosofisk övertygelse, utan även mycket om känslor. Det känns helt enkelt obehagligt när andra lider och man kan känna en helig vrede över att skurkstater förtrycker sina invånare eller att vissa föds med fysiska handikapp.
Att man genuint känner så är inget man ska behöva be om ursäkt för, tvärtom. Mänsklig förmåga att känna med andra är inte att förakta. Det är minst lika viktigt och fint som att intellektuellt resonera sig fram till något.
Detta betyder dock förstås inte att man kan hitta på egna sanningar eller orsakssamband för att försvara sin position. Valet av metod för att lösa problem och utmaningar måste bygga på intellektuell hederlighet, vetenskap och empiri. Men den politiska drivkraften och avvägningar mellan olika alternativ är normativt och i grunden en känsla för vad man anser är rätt.
Att vara snäll och empatisk är i detta sammanhang inga dåliga emotionella utgångspunkter. De kan också fungera som motvikt till en liberalism som riskerar att slå över till kallhamrad egoism som inte tar hänsyn till andra. Att leva efter devisen att man har frihet att göra vad man vill så länge det inte skadar andra.
Till syvende och sist handlar det om att de som har det allra sämst är människor som flyr från förtyck och krig i Syrien och Jemen. De miljoner som sitter i flyktingläger i Turkiet. De som dör i Medelhavet när de försöker nå ett bättre och tryggare liv i Europa.
Självfallet finns det otaliga situationer där det är hart när omöjligt att inte göra andra illa, till exempel i känslomässiga relationer. Slår man upp en förlovning mot den andras vilja kan det ju stärka den egna lyckan, men ändå kasta in den andra i djup olycka och depression. Ändå kan det kännas och vara rätt att göra slut för att man själv ska få ett bättre liv.
Men kanske just då är det som viktigast att visa omtanke och respekt för andra. Att vara generös och söka pragmatiska lösningar som gynnar andra än en själv.
När det kommer till den stora världen så har detta förhållningssätt betydelse i migrationspolitiken i allmänhet och asylpolitiken i synnerhet. Det rasar nu en offentlig debatt om minskade volymer, mångkulturalismens död och svår gängkriminalitet som sägs sänka Sverige. Det är sant att det finns problem och målkonflikter rörande migration, integration och välfärdsstaten. Men en socialliberal ser inte bara den tyngre bördan för socialarbetare, trycket på bostadsmarknaden och kommunala budgetar.
Till syvende och sist handlar det om att de som har det allra sämst är människor som flyr från förtyck och krig i Syrien och Jemen. De miljoner som sitter i flyktingläger i Turkiet. De som dör i Medelhavet när de försöker nå ett bättre och tryggare liv i Europa.
Det handlar om att känna empati. Att vara snäll. Att öppna sitt hjärta – trots att skattetrycket kanske ökar och skolan blir mer brokig.
sofia.nerbrand@opulens.se
