Från en kobbe i Bohuslän: Trojanska hästar

ENMANSARMÉ. Carsten Palmer Schale står på sin kobbe och utvecklar sin idé om att infiltrera vårt samhälles kotterier. Här är hans berättelse…

Länge har jag närt drömmen om att som akajisk enmansarmé infiltrera delar av vårt samhälles kotterier och eliter i form av trojansk häst. I veckan gjorde jag slag i saken.

Men jag har inte bara klätt ut mig till EN trojansk häst; jag har skaffat mig en hel garderob av förklädnader, som skall förmå mig att skifta från än den ena till än den andra trojanska hästen. Jag är med andra ord något så speciellt som en människa maskerad till ETT HELT KAVALLERI av trojanska hästar.

Mina syften har varit att wallraffa det ena kotteriet efter det andra. Utgångspunkten är enkel: jag är en utanför Hälleviksstrand helt okänd skugga, som fantomen, som var jag än befinner mig kan uppträda som en vem som helst. Exempelvis som frilansjournalist, författare, storstadsbo, politiskt intresserad. En och två och tre och fyra trojanska hästar; ett kavalleri av trojanska hästar, med avsikt att infiltrera trojanska enklaver.

Det första jag gjorde var att lösa en tur och returbiljett till Stockholm. På en av centralens toaletter i Stockholm sminkade jag mig så att jag liknade Janne Josefssons kusin. Men bakom masken förblev jag alltså mig själv. En kritisk tyckare och tänkare på jakt efter de stora redaktionernas val av fakta och kombinationer av fakta.

Jag fann då, att man på alla redaktionerna omhuldade vissa fakta mer än andra, exempelvis politiskt korrekta fragment av helhetsbilder, förpackade i enskilda bekräftelsepaket, behäftade med ”confirmation bias”.

Exempelvis fick jag veta, att de komplexa friktionerna på basplanet ute i våra kommuner, valdes bort, liksom det mer utpräglat goda i dessa kommuner. Resultatet blev renodlade budskap, målade som objektiva inlägg, anpassade till dagens politiska agenda. Som ursprunglig urgöteborgare som arbetat fyra år i Angered kände jag inte igen mig. Som naturaliserad i Bohusläns skärgård kände jag inte heller igen mig.

Det finns mycket som är bra i Angered, annat – men inte lika mycket – som är mindre bra. Det förra handlar om gemenskaperna. Det senare ofta om socioekonomiskt grundade slitningar och friktioner som inte är synliga från huvudstadens horisont. Hälleviksstrand, och det mesta övrigt på Orust, är vackert och idylliskt, men samtidigt har vi en av Sveriges högsta kommunalskatter. Det senare reflekterar sällan turistande journalister från Stockholm över när de är här i juli.

Med några enkla klädbyten, och tillfälliga byten av intressen, förvandlade jag mig dagen efter till en sorts komplicerad litteraturvetare, som specialiserat mig på strukturen i Kafkas verk. Framförallt med den psykoanalytiska ”approachen”. Beväpnad med sliten anteckningsbok och en sejdel tjeckiskt öl satte jag mig så och inväntade de upphöjdas ankomst. Det tog en halvtimme. Med lite hemmagjord Lacan och Kristeva blev jag intressant som utkantsdocent. Bland lustifikationerna bland de utöver mig fyra närvarande var att två aldrig läst något som utkommit före Sara Stridsbergs debut och två av dem aldrig något som utgivits efter Joyce. Jag trivdes som fisken i vattnet och utbytte telefonnummer för eventuella konsultationer inför introduktionen av den nya tidskriften EPILOG.

På morgonen den tredje dagen lade jag mig till med en del av min frus dialekt (hon är från Kungsholmen). Som så talande blev jag ursäktad i den vänstra delen av den uppåtsträvande rulltrappan på Åhléns City. Som sådan kunde jag också göra succé med mina imitationer av Glenn Hysén men någon kunskap om Glenn Hyséns storhetstid i IFK Göteborg, Liverpool och landslaget hade man inte.

Den sista dagen, en fredag, uppsökte jag först, iklädd kostym och gymnastikskor, ett lokalt V-kontor, varvid jag förhörde mig om Amineh Kakabaveh och planerna för deras kommande skuggbudget. Mellan skål och vägg, berättades då, att det verkligen var Amineh Kakabavehs kritik av islam som gjort henne djupt impopulär i det feministiska Vänsterpartiet. När det gällde skatterna hade man ett radikalt förslag om att höja de fattigaste pensionärernas tilldelning med 150 kronor.

Efter mötet med några av dagens radikala vänsterpartister besökte jag så M:s lokaler på Lidingö. Där klädde jag, i en trappuppgång, om mig till sjörövare. Alldeles nyss hade man gått ut med en starkt fördömande not om CUF:s antisemitism samt ett förslag om ”plattskatt”. Jag blev bjuden på några glas rött.

Förvirrad av mina erfarenheter som trojanskt kavalleri hade jag svårt att hinna med det enda tåget till Göteborg med anslutning till den sista bussen till Orust. Hemma klädde jag mig i mina vanliga kläder, satte på en kanna kaffe och satte mig ner framför den här datorn för att lätt genererad avge rapport till högre instanser. Upplevelserna i Stockholm hade varit, milt uttryckt, något märkliga. Ingenting synes längre vara vad det ibland – i SVT – kan tyckas vara.