RASISM. De traditionella partierna normaliserar Sverigedemokraternas retorik. De förskingrar ett sekelgammalt arv utan utsikt att vinna något, skriver Kevin Shakir.
På få år har de historiskt större partierna anammat Sverigedemokraternas retorik och politik. Samtidigt har den antirasistiska rörelsens närvaro breddats på sociala medier. Jag har varit med och gjort motstånd, både högljutt och i tysthet, men vad spelar det för roll när myterna om massinvandringen har blivit så utbredda?
”Den 19 september kan du välja invandringsbroms före pensionsbroms.”
Jag minns Sverigedemokraternas film till valet 2010, det år då de valdes in i Sveriges riksdag. En vit och skakig äldre kvinna med rullator trampar rädd fram med sin permobil. Hon är på väg mot den röda invandringsbromsen. Kvinnan, som representerar Sveriges pensionärer, är på väg att bli omsprungen av kvinnor iklädda burka. De gestaltar invandringen eller vad Sverigedemokraterna kallar ”massinvandringen”.
Jag tvivlade inte. Det var rasism och jag var tvungen att ropa så högt jag kunde för att stoppa spridningen av Sverigedemokraternas myter och splittrande reklam. TV4 beslutade att stoppa sända filmen med motiveringen att den stred mot demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen och att den utgjorde hets mot folkgrupp. Sedan dess har vi motståndare prövat olika strategier för att motarbeta rasistiska organisationers yttranden. Jag har vänt dem ryggen, ropat åt dem, försökt att tysta ihjäl dem. Än i dag diskuteras livligt vilken den bästa metoden är.
I dag är Sverigedemokraterna landets tredje största parti. SD:s budskap, som TV4 valde att inte sända, verkar ha sipprat ut till dem som man anser sig stå i opposition till, det så kallade ”etablissemanget”.
”Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige”, säger finansminister Magdalena Andersson i en video som hon har lagt upp i slutet av veckan på Facebook. I sitt första jultal som partiledare för Moderaterna konstaterade Ulf Kristersson att man i Sverige ska arbeta, följa svenska lagar och tala svenska. Den här sortens myter och symbolpolitiska självklarheter, bottnande i rasistiska föreställningar och tidigare framförda av Sverigedemokraterna, yttras numera flitigt.
De senaste åren har det bildats nätaktivistiska grupper som ”#jagärhär”, och ett hav av aktiva antirasistiska diskussionsfora har utvecklats. Aldrig någonsin har så många så snabbt kunnat ta del av information och analyser av budskapen som makthavarna sprider. Vi får ständigt starkare redskap för att organisera kommunikativa insatser och bemöta rasistiska politiker och rasismens körer på diverse kommentarsfält. Samtidigt skruvar de historiskt större partierna upp för en främlinggörande retorik i en dragkamp som de aldrig kommer att kunna vinna.
Tankegångarna bakom budskapen som tidigare avskrivits som olagliga har alltså av de större partierna kommit att uppfattas som alldagliga.
Vi har vänt rasisterna ryggen, ropat åt dem och försökt att tysta ihjäl dem. Men jag börjar sluta tro på att våra organiserade kommunikationsinsatser kan släcka bränderna som sprider sig runt om i samhället. Kanske borde vi delvis vända blicken bort från de uttalade rasisterna och mot dem som ägnat ett århundrade åt att bygga upp det som de nu håller på att bränna ner till grunden.
kevin.shakir@opulens.se
