SPLITTRING. Höger, vänster, mitten eller politiskt ointresserad — ingen av oss går säker, och det börjar bli svårt att andas i bubblorna som skapats på sociala medier. Lisa Bjurwald funderar på om det inte börjar bli dags att bryta helt med de sociala mediejättarna.
Sällan har ett svenskt valresultat varit så fragmenterat, och det går inte enbart att skylla på valrörelsens sällsynt hätska tonläge. De sociala medier som lyckats överbrygga vår världs geografiska avstånd har också splittrat dess befolkningar.
För inte så länge sedan följde vi svenskar samma tv- och radioprogram vid samma klockslag. Men den nya folkuppdelningen i snart nog lufttäta filterbubblor gör att journalistik som David Baas nazistavslöjanden om SD i Expressen får långt mindre inverkan än vad de skulle ha fått under tidigare decennier. SD:s väljare litar ändå inte på Expressen, de är mentala bröder och systrar med Trump-anhängarna och deras “fake news”-konspirationer. Svarta rubriker om det bruna SD förstärker bara deras medieförakt.
Fler än SD:s väljare påverkas av splittringen. I nu hånade tweets meddelade ledningen för högerextrema utbrytarpartiet Alternativ för Sverige (AfS) att svenskarna skulle få bevittna någonting historiskt på valnatten: “16 dagar kvar till Sveriges största POLITISKA JORDBÄVNING i modern tid!”. Jordbävningen uteblev. När rösterna var räknade fann sig AfS i kategorin Övriga, tillsammans med Kalle Anka-partiet, “mamma” och andra som fått en procent eller mindre.
AfS självförtroende berodde inte på någon slags megalomanisk störning, utan på att de inom sin trångsynta sfär hyllats som revolutionärer som utan problem skulle ro hem ett gäng riksdagsplatser. Minst! (Den här processen av group think som accelereras i och med nätets snabbhet och tendens till förenkling beskriver jag i boken Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet, som kom ut 2013). Nu hävdar AfS och deras Twitter-trupper att det förekommit valfusk. Påståendet skulle vara komiskt, om inte så många faktiskt tror att den svenska staten är jämförbar med Ryssland. Det här är vuxna människor som borde veta bättre men som nu dessutom riskerar att föra över paranoian till sina barn — en generation som redan är hårt ansatt av digital propaganda.
Även de som sympatiserar med demokratiska partier har fått sin världsbild snedvriden. På vänsterkanten har det stundtals varit full panik. Hotet från Sverigedemokraterna har blåsts upp till orimliga proportioner; många har varit övertygade om att SD skulle bli största politiska parti och det har planerats för landsflykt vid fascismens maktövertagande.
SD:s 17,6 procent är dock bara lite mer än hälften av de siffror som Jimmie Åkesson — själv innesluten i en filterbubbla som lär ha nått bepansrade nivåer med tanke på partiledarpostens adderade ryggdunksfaktorer och krets av ja-sägare — hoppades på. Självklart är det otäcka siffror, men rent realpolitiskt kan blåsippan fortfarande stå isolerad från riksdagens samarbeten.
Höger, vänster, mitten eller politiskt ointresserad — ingen av oss går säker, och det börjar bli så svårt att andas i bubblorna att vi kanske bör överväga Jaron Laniers råd att bryta helt med de sociala mediejättar som tjänar miljarder på att förstärka splittringen.
lisa.bjurwald@opulens.se
