MEDIEETIK. “Men otäckt nog visar Unescos rapport att makthavarnas kritik av medierna, hur genomskinlig den än må vara för vissa av oss, har fått konsekvenser”, skriver Lisa Bjurwald.
Unesco har precis lanserat sin medierapport World Trends in Freedom of Expression and Media Development 2017/18. Rapporten har tillkommit med stöd av Sverige, där kulturminister Alice Bah Kuhnke är välkänt engagerad i frågor om pressfrihet och näthat, och släpps i sin helhet i december. Den täcker tidsperioden 2012–2017 och är bekymrande läsning på flera fronter. Detta är trots allt år då problemen med fake news kommit till allmän kännedom, liksom en period då makthavare börjat missbruka begreppet för egna syften genom att hävda att kritiska granskningar skulle vara “fejkade” nyheter.
För oss cyniska journalister som förutsätter att politiker av typen Donald Trump och minst halva SD-ledningen regelbundet far med osanning, är det lätt att genomskåda sådana försök att komma undan obekväm rapportering. Men otäckt nog visar Unescos rapport att makthavarnas kritik av medierna, hur genomskinlig den än må vara för vissa av oss, har fått konsekvenser. Kritiken har nämligen underminerat mediernas trovärdighet hos allmänheten och ökar dessutom benägenheten hos journalistkåren att idka självcensur.
Utvecklingen kunde inte komma mer olägligt; en annan trend är att förtroendet för medierna fortsätter att minska världen över. En stark och levande pressetik som också regelbundet förklaras för mediekonsumenterna (“varför vi publicerar detta namn och inte namnet på hans medåtalade”) är inte det enda botemedlet men, tror jag, en av nycklarna till att återfå förtroendet.
Den stora utmaningen för etablerade medier med ansvariga (både formellt och bildligt talat) utgivare är att inte lockas med i de snabba vändningar som sker hos de icke-journalistiska publiceringsjättarna som Facebook. Något jag nyligen skrivit om i Journalisten i samband med den på sina håll ursprårade #metoo-kampanjen och även diskuterat i samma branschtidnings specialpodd på temat pressetik. Det är därför mycket goda nyheter att ett gemensamt medieetiskt system äntligen verkar vara på väg att bli verklighet i Sverige.
Sist men inte minst: Kvinnor fortsätter enligt Unescos rapport att vara underrepresenterade i medierna. Globalt sett utgör vi endast en av fyra beslutsfattare i branschen, bara en av tre reportrar, och blott en av fem intervjuade experter. Sverige må gå i bräschen för kvinnliga mediebeslutsfattare med många kvinnor på tunga positioner som chefredaktör och nyhetschef, men vi är fortfarande pinsamt dåliga på att lyfta fram kunniga kvinnor i vår rapportering.
Om förekomsten av fler manliga (inte sällan samma) än kvinnliga experter år ut och år in beror på slentrian (“ring Ranstorp om terror, Funcke om yttrandefrihet…”), tidspress (“vi får hitta ett nytt namn nästa gång, den här artikeln behöver ett pratminus NU”) eller undermedvetna kopplingar mellan kompetens och manligt kön varierar förstås från redaktion till redaktion, för att inte säga reporter till reporter. Men en bransch som internt sett har så många kvinnliga arbetsledare borde kunna prestera bättre utåt – inte för sin egen utan för sina läsare, lyssnare och tittares skull.
lisa.bjurwald@opulens.se
