Fascistiska kvarlevor ska flyttas

KVARLEVOR. Hur legitimt är det för en demokratisk stat att ha ett heroiskt minnesmärke över en massmördare och tyrann? undrar Erik Cardelús. Frågan aktualiseras av ett nyligen taget och redan historiskt beslut angående den spanske fascistdiktatorn Francos kvarlevor.

Det sägs att man ska vara sparsam med peka ut historiska ögonblick, men torsdagen den 12 september skrevs ändå historia, då den spanska kongressen beslutade att ta bort diktator Francisco Francos kvarlevor från det heroiskt uppbyggda monumentet i De Fallnas dal (El Valle de los caídos). Ett historiskt beslut som togs med 172 röster för, 164 nedlagda röster och två röster mot förslaget. Bakom de nedlagda rösterna stod representanter för Spaniens två högerpartier – Partido Popular och Ciudadanos. Spaniens socialistiska premiärminister Pedro Sánchez kallar beslutet för ”ett historiskt steg som förbättrar den spanska demokratin.” (El País, 13/9-18).

Mausoleet, som är beläget utanför Madrid, kröns av ett 150 meter högt kors som syns vida omkring. Vidare finns en enorm basilika, arkiv, kloster och bibliotek. Bygget utfördes i huvudsak av krigsfångar och tog närmare 19 år att färdigställa. Invigningen skedde den första april 1959, den dåtida diktaturens minnesdag över ”den ärorika segern” i spanska inbördeskriget. Här ligger 33 000 personer begravda, merparten från den segrande nationalistsidan, men här finns även republikaner. Skillnaden är dock att de republikanska soldaterna nästan uteslutande kommer från anonyma massgravar och skyfflades ner separat, långt efter att de fascistiska motståndarna hamnat här. Förutom Franco vilar här även José Antonio Primo de Rivera, ledaren för La Falange, det spanska fascistpartiet.

Ett historiskt beslut, onekligen. Men bakom detta beslut ligger åratal av politiska konflikter. I sin ambitiösa och välskrivna bok om spanska inbördeskriget, Sin egen värsta fiende (2016), kallar Spanienkännare och journalisten Nathan Shachar De Fallnas dal för ”brännpunkten i den stora striden om det historiska minnet.” För ett tungt historiskt minne finns det onekligen att hantera i Spanien, ett land som först slets sönder av inbördeskriget 1936-39 och som sedan föll in i en lång och repressiv diktatur fram till november 1975, då Franco dog. Sedan dess har blicken på det förflutna sällan legat still, tvärtom. Att skriva historia i dagens Spanien är svårt, inte minst då mycket av historieskrivningen politiserats och polariserats.

Klart är dock att missdåd och missgrepp utfördes på båda sidor under spanska inbördeskriget. Krig brutaliserar, dehumaniserar och förgiftar. I synnerhet då kriget förs i ett och samma land, med konfliktlinjer som skär genom regioner, familjer och samhällen.

Lika tydligt är att det spanska inbördeskriget inleddes sommaren 1936 med ett militäruppror riktat mot en folkvald demokratisk regering. Närmare en halv miljon människor dog och tusentals personer fängslades och avrättades i efterhand av segraren, vars ledare var just general Francisco Franco.

Så mot bakgrund denna bittra historiska erfarenhet blir Francos grav bredvid alla dessa tusentals offer problematisk, för att inte säga vedervärdig. Inför detta kan aldrig tystnad och status quo bli neutralt eller beskedligt. För Francisco Franco stupade inte i strid utan ägnade istället stora delar av sitt liv att sända andra människor i döden. Först som general och sedan som skoningslös diktator fram till sin död. Förföljelsen av oliktänkande var hård och intensiv. Det är också omvittnat att Franco ofta skrev under dödsdomar medan han åt lunch eller drack kaffe, att han sällan visade några (med)känslor inför avrättningar, övergrepp och brutalitet, vilket bland annat beskrivs i Roger Älmebergs biografi Franco: diktator på livstid, utgiven 2012.

Kring monumentet har under många år högerextremister samlats för att hedra sin ledare, vilket bara det utgör ett skäl till att flytta diktatorns kvarleva från denna plats. För tänk en Mussolini, en Hitler eller en Stalin. Hur legitimt hade det varit för en demokratisk stat att ha ett heroiskt minnesmärke över en massmördare och tyrann?

Vad ska man då göra av minnesmonument av den här typen, monument som byggdes med andra syften och i en annan icke-demokratisk tid? Självklart ska även minnesmärken över oönskade och oetiska händelser, personer och epoker kunna få finnas kvar. Frågan är snarare hur. Att exempelvis ha ett slavmuseum i Liverpools hamn, där en stor del av den globala slavhandeln försiggick under 1700-talet, är ett sätt att ta ett nutida ansvar för dessa grymheter genom att på ett konkret sätt påminna om dem, kritiskt och respektfullt inför de drabbade. För att inte tala om de nazistiska utrotningslägren, vars existens tvingar oss att minnas och försöka förstå det ofattbara. Att gömma undan och förneka storskaliga brott och överträdelser i det förflutna är, som det så ofta sagts, ett steg i fel riktning. Ett steg som ofta tas av diktaturer och historierevisionister. Ett steg som bäddar för att liknande fel begås igen, eftersom det blir svårare att dra lärdomar av historien då den göms undan, förnekas eller retuscheras.

Att förvandla monumentet i De Fallnas dal till ett museum över totalitära missdåd, med speciellt fokus på det spanska inbördeskriget, är det lämpligaste i detta läge. Allt för att hålla minnet över det avskyvärda levande, ge de drabbade någon form av symbolisk upprättelse och samtidigt förhindra att liknande händelser upprepas i framtiden.