GULA VÄSTARNA. Är det något gula västarnas proteströrelse i Frankrike visat så är det att klimatomställning inte kommer vara politiskt genomförbar som disciplinering ovanifrån, på arbetarklassens och landsortsbefolkningens ryggar, skriver Nathan Hamelberg.
I början av förra århundradet ska Lenin ha sagt något drygt i stil med: ”I Sverige kommer det aldrig bli revolution, för arbetarna kommer be polisen om lov först”. Han fick äta upp sina ord — 1909 såg bolsjevikledaren storstrejken i Sverige som den mest radikala kampen överhuvudtaget internationellt. Och under 1920-talet, vid tiden för hans död, var Sverige det land i världen där flest arbetstimmar gick förlorade i lockouter och strejker. När jag gick i skolan fick man en bild av att Saltsjöbadsavtal, kohandel och kollektivavtal var uttryck för någon grundmurad och essentiellt svensk kompromissvilja, men så var det alltså inte: de var lösningar på den extremt skarpa klasskampen, provokationer från överheten och sönderslitande konflikter.
Av någon anledning tänker jag på allt det här när man läser om Greta Thunbergs i sig enormt inspirerande klimataktivism. Runt om i världen har massor av elever, studenter och ungdomar tagit över stafettpinnen och det organiseras massprotester. Men i Sverige har fokus varit på en person som framhävs eller misstänkliggörs — inte på vad vi behöver göra gemensamt. Thunbergs rektor har beviljat henne anpassad skolgång för att kunna protestera på fredagar, men lika litet som arbetare skulle fått lov av polisen att göra revolution vid förra seklets början kommer vår tids auktoriteter bevilja ledigt för massorna att utmana det rådande systemet.
På skola efter skola säger rektorer nej till skolklasser som vill sluta upp i Thunbergs protest. På ren svenska: protester är okej som individuellt statement, inte som gemensam kamp. Samtidigt som Thunbergs individuella klimatstrejk framhävs som föredöme från den politiska mitten så föreslås inskränkningar i strejkrätten från samma mitt — från regeringen och dess stödpartier. Förslag på begränsningar av sympatiåtgärder dammas av från näringslivet. Och detta med anledning av de hamnarbetare som varit ute i konflikt och lockoutats av sina arbetsköpare i Sveriges Hamnar.
Vad händer den dag när långt fler uppmärksammar strejkuppmaningar, kopplade till ödesfrågor som klimatet? Kommer det resas krav på åtgärder, böter, kriminalisering? Just nu är det väldigt svårt att se det ske — klimataktioner är symboliska handlingar idag, inte som arbetsnedläggelse som förlamar produktion eller distribution för att slå ekonomiskt mot en motpart. Men det brinner i knutarna. Det är uppenbart att enskild ändrad konsumtion allena inte ensamt kommer förändra klimatavtrycken när 100 företag står för 71 procent av världens klimatutsläpp.
Politikerna måste pressas till handling, de håller tillbaka utvecklingen idag. Och då måste kollektiva aktioner som slår mot den värsta produktionen resas. De aktionerna lär behöva samla folk från väldigt olika delar av samhället, utan att slå mot enskilda gruppers livsuppehälle.
Är det något gula västarnas proteströrelse i Frankrike visat så är det att klimatomställning inte kommer vara politiskt genomförbar som disciplinering ovanifrån, på arbetarklassens och landsortsbefolkningens ryggar. Tvärtemot vad mycket av medierapporteringen i Sverige visat på så var det en mängd av gula västarnas krav som handlade just om miljö och klimat, omställning med mera. Den dag en massiv proteströrelse rotad i svensk arbetarklass och glesbygd börjar resa rättvisekrav som även omfattar klimatet, miljön och planetens framtid har vi inte tid med att invänta lov från polis eller rektorer, eller agera ensamt.
nathan.hamelberg@opulens.se
