HÖGERPOLITIKEN. Det finns inget fair play i politiken, vare sig till höger eller vänster. Att nå majoritet för högerpolitik med ett postfascistiskt partis stöd är lika mycket “att visa sitt sanna ansikte” som att nå majoritet med blå dunster om arbetslinjen.
Igår onsdag 4 meddelade Ulf Kristersson att Moderaterna och Sverigedemokraterna träffats för att diskutera frågor där enighet råder och ett eventuellt samarbete. Förra fredagen höll Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett tal till Bundestag. Reaktionerna på båda händelserna hänger ihop. Merkels tal delade upp svensk höger – och vänster i olika läger. Merkel vände sig mot de som hävdar att de inte längre kan uttrycka sina åsikter och konstaterade att de får leva med det faktum att de kommer bli motsagda. Samt, att yttrandefriheten har gränser. Och att de gränserna börjar där hatet sprids.
Hur kan det här vara kontroversiellt? Bokstavligen kontroversiellt, i bemärkelsen att det är något som väcker en stark debatt med olika åsikter? Ett cui bono-perspektiv (vem gagnar det-perspektiv, reds. anm): Det finns en politik som möjliggörs genom hävdandet av att yttrandefriheten plötsligt inskränks. Enklare uttryckt tjänar en ny höger, som vill riva den ordning som gällt sedan 1945, på att framställa de krafter som försöker bevara sagda ordning som om dessa plötsligt hotar friheten. Den nya högern gör sig helt enkelt dum på andras bekostnad. Så här är det i fråga efter fråga.
Eftersom Merkel – ledare för den tyska borgerlighetens stora traditionella parti – tagit ställning för ett Europa som slår vakt om minoriteters rättigheter, om rätten till asyl, om vikten av att bekämpa extremism – så framställs hon som ett hot mot friheten. Men det här är mainstream för CDU. Det här har varit grundstomme i författningsskyddet i Västtyskland under efterkrigstiden och för politiken för alla som varit förbundskansler i både BRD och det återförenade Tyskland från Adenauer, Erhard, Klesinger, Brandt, Schmidt, Kohl och Schröder till nuvarande förbundskansler Merkel.
Så här är det på punkt efter punkt: vad som är yttrandefrihet misstolkas medvetet för att de som vill flytta fram sina positioner ska kunna framställa sig som tystade och därmed ges skjuts i debatten. Många som motsägs kallar dem som säger emot för politiskt korrekta och sig själva för censurerade, trots att de just precis som sina kritiker har kunnat framföra det de har på hjärtat.
I Sverige ser man broilers från nyhögern kommentera Merkels tal med ”det var såhär det började på 1930-talet”. Vilket är ett tecken på hur internationell – globalistisk, om uttrycket tillåts – den nya högern är. Detta eftersom symbolerna man enas mot är utbytbara; Soros är en, Merkel en annan, Greta Thunberg ytterligare en, Sverige som land ännu en. Projektionsytor för att varna för hot mot västvärlden. Svepande referenser till ”1930-talet” är fördummande oavsett om de kommer från höger eller vänster, eftersom 1930-talet var alltifrån Saltsjöbadsavtal, ljudfilm, Moskvarättegångar, icke-inblandningsprincip i Spanien, gränskonflikt mellan Chile och Bolivia, television från Berlinolympiaden, Louis Armstrong på Konserthuset och New Deal och än mer. Men man bara vet att det alltid syftar på att x leder till stöveltramp och så vidare. Det är ett vädjande till känslor snarare än försök till resonemang. Resonemang hade preciserat exakt vad av allt motsägelsefullt som skedde på 1930-talet som det påminner om.
Sanningen är ju den motsatta: Merkels tal markerar inte något nytt utan markerar snarare (ett försök till) kontinuitet. Det rör sig om en fortsättning på en ordning som uppstod efter andra världskriget i syfte att skapa ett skydd mot det som en gång fick Weimarrepubliken att falla. Det var inte så ”det började på 1930-talet”, det var så traditionell borgerlighet och socialdemokrati nådde konsensus kring ett ramverk för att motarbeta 1930-talets fascism.
Så här är det på punkt efter punkt: vad som är yttrandefrihet misstolkas medvetet för att de som vill flytta fram sina positioner ska kunna framställa sig som tystade och därmed ges skjuts i debatten. Många som motsägs kallar dem som säger emot för politiskt korrekta och sig själva för censurerade, trots att de just precis som sina kritiker har kunnat framföra det de har på hjärtat. Eftersom alla någon gång är i minoritet eller känner sig nedtryckta är det en känslomässig appell till just alla att ”du är förföljd/förtryckt/censurerad/tystad, och det är PK:s fel”.
Angreppen på principen om armslängds avstånd i kulturen har seglat upp som det kanske populäraste i buffén för populistisk högerretorik: kritisera det offentliga för den konst fria konstnärer kan skapa, referera till allt som ”menskonst”, alltmedan du klagar på skattetrycket. Samtidigt som du just då går över en gräns och argumenterar för att politiker ska diktera konstens innehåll så beskyller du styrande politiker för den konst de inte styr över utan enbart möjliggör.
Från vänster bemöts det här av två motsatta men lika inadekvata reaktioner. Den första gör gällande att det här är bara den gamla högern, reaktion som reaktion, moderaterna visar sitt ”sanna ansikte” och så vidare. Den andra är spelad indignation, inte visavi moderaterna, men en förhoppning om att politiken regeras av fair play. Det finns varken ”sant ansikte” eller fair play, vare sig till höger eller vänster. Vad som finns är styrkeförhållanden, en spelplan och så finns det framförallt en uppenbar vilja att ändra dessa. Det är detta vi bör förhålla oss till. Att nå majoritet för högerpolitik med ett postfascistiskt partis stöd är lika mycket “sant ansikte” som att nå majoritet med blå dunster om arbetslinjen. Vårt drag nu.
nathan.hamelberg@opulens.se
