Europa har ett intrikat nätverk, en gränsöverskridande kommunikationsväv som på det mest finmaskiga sätt binder ihop orter, städer, regioner och länder, stora som små över hela kontinenten. Det kallas för järnväg och har unika möjligheter att erbjuda klimat- och miljövänliga transporter.
När jag tågluffade på 1970- och 80-talen var det en självklarhet att man kunde kliva på ett nattåg i Köpenhamn och vakna nästa morgon, pigg och utvilad, i Bryssel eller Paris. Idag finns inga nattåg kvar som tar oss nordbor mot Västeuropa.
10 000-tals EU-byråkrater och förtroendevalda pendlar till Bryssel. Varför går det inte snabbtåg dit från Europas alla hörn? EU har en högt utvecklad förmåga att leverera vackra målsättningar och policies, men verkstad är det sämre med.
Redan 2011 fastslog EU att utsläppen från transportsektorn borde minska med minst 60 procent till år 2050, räknat från 1990 års nivå. Parisavtalet, som alla EU-länder står bakom, kräver en minskning med 20 procent till år 2030. Dit är det mindre än elva år.
EU-parlamentet har efterlyst skärpta klimatkrav på transportsektorn och bland annat föreslagit en prissättning som baseras på principen att förorenaren betalar (polluter-pay-principen). Om den fick genomslag skulle flygresor bli väsentligt dyrare jämfört med tåg. Idag är det precis tvärtom. För att åka tåg i Europa krävs inte bara att du har gott om pengar, du måste också vara utrustad med mycket tid och tålamod. Att flyga, däremot, är enkelt och billigt.
Fortfarande ser EU stillatigande på medan Europas järnvägsnät förfaller och tåglinjer läggs ned. Vi vet alla att flyg i dagens omfattning inte är möjligt i en hållbar framtid. Vi måste hitta alternativ.
Och alternativen finns. Rälsen ligger där, färdig att rustas upp och trafikeras på ett samordnat och effektivt sätt. Möjligheterna är oändliga! Varför satsar vi då inte på dem?