SPANING. En högerledare klär ut sig till jägare. ”Stärk gränsen” blir budskapet från den vuxne i skogen. En annan högerpolitiker flyger ner till Grekland och varnar flyktingar för att Sverige är fullt och samtidigt tycks vänstern bli allt mer välstädad, skriver Erik Cardelús som också minns ett Sverige bara ett hastigt historiskt andetag från nu.
Kanske måste vi vänja oss vid att nutidens roder kränger och kompasspilar svänger. Att den tidigare förhärskande blockpolitiken och högervänsterskalan fallit sönder. Att Dökar och Jökar avlöser varandra, nu och framöver.
För nog kastas också invanda politiska beteendemönster om. Högern går ut på gatan och protesterar, medan vänster sitter inne på sammanträden. Högern har länge orerat om lag och ordning, tittat snett på politiska manifestationer och direktaktioner, fnyst åt känslodriven politisk kommunikation, men nu görs en präktig u-sväng.
En högerledare klär ut sig till jägare och ställer sig i en skog med armarna i kors. ”Stärk gränsen” blir budskapet från den vuxne i skogen. Hans spinkige kollega postar ett stiliserat och megalomaniskt självporträtt föreställande en bredbent he and himself stående med de välpolerade politikerskorna ovanpå en gränspostering mitt i en trafikerad motorväg. ”Aldrig mer 2015” blir slagordet som skallar.
En annan högerpolitiker, ledare för ett parti med historiskt brunstänk, flyger ner till Grekland och varnar flyktingar för att Sverige är fullt och att de inte ska komma hit. Han och hans följe har skolkat från riksdagen och trotsat rekommendationer om att inte resa utomlands i dessa oroliga coronatider. Nog är det mer mjöd än mellanmjölk i bägaren här.
Samtidigt tycks vänstern bli allt mer välstädad, speciellt dess minsta parti som sträcker ut händer över parti- och blockgränser i hopp om inflytande. Den forna klasskampen och ropen skalla övergår i konsensusinriktade sammanträden, i breda sakfrågeuppgörelser och samarbeten. Borta är det yviga och ideologiska, den illröda färgen har tonat över i blekrosa.
Är det vi själva som varit naiva nog att tro att det inte skulle bli mer skav och stök i vår förment moderna, upplysta och rationella tidsålder?
Ur led är tiden, sa en gång den förvirrade ynglingen Hamlet. Visserligen en hitte-på-kille från elisabetansk tid, men skavet och stöket tycks fortsätta ända in i vår upplysta och algoritmstyrda tid. Frågan är bara vad som kränger och svänger mest nu.
Är det vi själva som varit naiva nog att tro att det inte skulle bli mer skav och stök i vår förment moderna, upplysta och rationella tidsålder? Eller kommer alla uppdämda förändringar som ur en ketchupflaska – just nu? Alternativt är vi ödesblinda som Oidipus och förvirrade som Hamlet, men fejkar att vi är vuxna i rummet och har koll på läget, trots allt skenande stök och skav?
Svårt att säga utan facit eller telefonnummer till Nostradamus. Hursomhelst råkar jag tänka på en artikel om en välkänd högerman med cockerspanielblick som – likt en nutida Nils Holgersson – flög över vårt land och förundrades över vad han såg därnere. I artikeln citeras han med orden ”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt.”
Allt detta sades 2014, ett hastigt historiskt andetag från nu. Så nära men ändå så långt bort.
info@opulens.se
