KOLLEKTIVISM. Den konservativa filosofen Roger Scruton avslutade sin intellektuella karriär på ett tragiskt sätt. Han kan sörjas som en cancersjuk människa som lämnat oss, men hans idéer är förkastliga. Ett idéarv som visar på den samtida konservatismens intellektuella svagheter, skriver Vladan Lausevic apropå den nystartade svenska tankesmedjan Oikos.
Under 2018 blev en av Opulens mest lästa artiklar min text om filosofen, eller rättare sagt livstilscoachen, Jordan Peterson. Att Peterson lyfts fram som ”världens främste intellektuella” är en grov överdrift om man exempelvis kollar på antalet citeringar som olika filosofer får via index som Philosopher Index eller Google Schoolar. Däremot ligger påståendet att Peterson är den främste konservative intellektuelle närmare sanningen. Men sådana formuleringar bekräftar snarare att den konservativa ideologin idag saknar tyngre auktoriteter som kan resonera i mer omfattande, djupare och visionära paradigm som behövs för världsutvecklingen.
Ett annat exempel på ”den bäste konservative intellektuelle” är den nyligen avlidne filosofen Roger Scruton som bland annat var känd för sina verk om arkitektur och estetik samt för sin anti-kommunistiska hållning under det kalla kriget. Men till skillnad från den liberala hållningen, som under Kalla krigets samtid ofta fokuserade på ekonomiska aspekter, var Scruton negativt inställd till kapitalismen. Medan Thatcher hyllades i frihetliga och borgerliga kretsar som politikern som ”räddade” Storbritannien från socialism ansåg Scruton att kapitalismen leder till för mycket individualism och att anti-kommunismen främst handlar om att kämpa för kulturella aspekter som kristna högtider.
Under sina sista år kom Scruton bland annat att ägna sig åt kulturell rasism, islamofobi och antidemokratiska beteenden i sina resonemang.
Det förklarar delvis varför Scrutons resonemang har blivit populära i takt med att fler konservativa intagit kollektivistiska och auktoritära positioner i både ekonomiska och icke-ekonomiska frågor. Och en djupare förklaring ligger i att Scrutons beundrare ser honom som det modernistiska paradigmets försvarare där begrepp som majoritet, likformighet och generella sanningar dominerar. Medan vänsterorienterade aktörer sedan 1970-talet har haft inspiration inom ramen för postmodernismen med fokus på minoriteter, pluralism och sanningens relativisering. Samtidigt som världen blir allt mer komplex vilket kräver nya paradigm och symbolvärld som går bortom både modernismen och postmodernismen.
I samband med Scrutons död skrev Göteborgs-Postens chefredaktör Adam Cwejman en hyllning till den konservative filosofen. Men utöver sitt resonemang om vikten av öppen debatt och samtal med meningsmotståndare framställs bilden av Scruton som enbart positiv, som att han vore ett sorts offer. Cwejmans påstående att Scrutons utsattes för en ”elak intervju” i den liberalt lutande New Statesman och att det ledde till att ”den brittiska offentligheten” vände Scruton ryggen är mytbildning. Att Scruton utsattes för kritik berodde just på att han la fram åsikter som gick i främlingsfientlig och kulturrasistisk riktning.
Ett annat exempel på beskrivningen av Scruton förekommer hos debattören Dan Korn som nyligen blivit uppmärksammad i samband med grundandet av tankesmedjan Oikos tillsammans med Mattias Karlsson som fram tills nyligen var Sverigedemokraternas chefsideolog. Korn menar också att Scruton blev utsatt för falska anklagelser rörande rasism. Den bilden av Scruton som framställs hos Cwejman och Korn är närmast helgonlik. Scruton framstår som felfri och gemytlig. Men det finns en annan mörkare sida av Scrutons idéarv som visar hur han avslutade sitt filosofiska liv med idéer och beteenden som för länge sedan borde ha blivit förpassade till historiens soptipp.
Under sina sista år kom Scruton bland annat att ägna sig åt kulturell rasism, islamofobi och antidemokratiska beteenden i sina resonemang. Relativt nära inpå sin död tog han emot medalj från Ungerns nationalistiska premiärminister Viktor Orban som bland annat hyllade Scruton för att han ”varnade” för migration och öppna samhällen. Den frihetligt konservative intellektuelle Dalibor Rohac, vars bok In Defense of Globalism har recenserats i Opulens, har bland annat påpekat att tänkare som Scruton har korrumperat konservatismen moraliskt genom att legitimera den antidemokratiska utvecklingen i Ungern.
En mer detaljerad beskrivning av problemen med Scrutons idéarv återfinns hos ekonomiprofessorn och migrationsexperten Jonathan Portes som menar att Scrutons konservatism blev som en ”tillåtelse att vara intolerant”. Portes skriver att Scruton i Storbritannien kom att spela en central roll i att legitimera rasistiska och främlingsfientliga beteenden i debatten om identifikation och migration. Bland annat eftersom Scruton kom att försvara ställningstaganden som under 1960- och 1970-talet gjordes av den från början konservative och senare rasistiske politikern Enoch Powell. Scruton gjorde sig ökänd genom sina uttalanden, ofta i samband med kommunikation visavi liberala politiker, att muslimer från Asiens inland inte kunde producera barn som skulle bli lojala gentemot en europeisk sekulär stat.
Ironiskt nog är att både Cwejman och Korn kända för sina uttalanden om att rasismen bara handlar om biologiska föreställningar som hudfärg och utseende. Samtidigt som man hyllar Scruton vars beteenden har bekräftat att den moderna rasismen också är baserad på kulturella föreställningar. Därför är hyllningar till Scruton långtifrån rumsrena eller okontroversiella. Men kanske rör det sig om det faktum att konservatismen, framför allt i sina äldre varianter, är en opportunistisk åskådning där även rasismen kommer ligger nära till hands för att motivera en stramare invandringspolitik och primitiv syn på kollektiv identifikation.
vladan.lausevic@opulens.se
