HOTAD DEMOKRATI. Beskedet att en antiliberal nationalist som Marine Le Pen är en av två kandidater i Frankrikes presidentval i maj mottogs närmast med lättnad. Så långt har det gått att Nationella Frontens kandidat sågs som närmast självklar.
Att hetsa mot utlänningar och framför allt mot muslimer, mot globaliseringens och handelns förmåga att höja välstånd och förena människor över nationsgränser och mot liberalismen och dess individuella rättigheter, är inte längre något som diskvalificerar en politisk kandidat i en europeisk demokrati, tvärtom.
Allt som står mellan oss och ett auktoritärt styrt Frankrike är en herre vid namn Emmanuel Macron.
Om ens det hjälper. Frankrike är redan ett land som lever med undantagstillstånd (sedan 13 november 2015, en respons på terrorattentaten i Paris som tog 130 människoliv) med tillfälligt återinförda gränskontroller och tusentals militärer på gatorna runtom i landet. Bara den senaste i en lång rad befogenheter för övervakning, polisrazzior och integritetskränkande visitationer.
Även kring ekonomin har statens grepp vuxit och vuxit. Frankrike är ett land med en hög och stigande statsskuld på 93,5 procent av BNP, trots ett högre skattetryck än Sveriges. Arbetsmarknaden är hårt reglerad, med 35-timmarsvecka och generösa ersättningar vid arbetslöshet. Landets banker är därtill hårt exponerade mot eurozonens krisländer, med stöd av ECB:s allt mer extrema stimulanser.
Det är denna betydande makt som skulle samlas i Marine Le Pens händer om hon vinner slutomgången i maj. Det skulle sannolikt innebära att Frankrike blir ännu ett i raden av länder som i praktiken lämnar den liberala demokratin.
Något sådant är inte längre otänkbart, ens i Europas mitt. För någon månad sedan landade amerikanen James Kirchicks bok The end of Europe – dictators, demagogues and the coming dark age (Yale University Press) på bokdiskarna. Boken är ett hafsverk där författarens researchmissar och föga genomtänkta åsikter lyser igenom (Danmark sägs med sin restriktiva invandringspolitik ha undvikit främlingsfientliga partier, trots att Dansk Folkeparti fick 21 procent av rösterna i senaste valet. Europa anses ha ägnat för lite resurser åt militära interventioner i Mellanöstern).
Likafullt ger boken en panoramabild över en kontinent där mörkret sänkt sig snabbt. I Ryssland grasserar en aggressiv och nationalistisk militarism, och landet stöder liknande missnöjesrörelser i väst. Ungern har i praktiken röstat bort demokratin, och samma process är långt gången i flera forna öststater. Samma stämningar har fått Storbritannien att lämna EU, och får växande parlamentariskt stöd för varje val.
Kirchick påminner om att några år in på 2000-talet förutspåddes Europa segla upp som världens ledande supermakt i kraft av sin diplomatiska ”mjuka makt” och lockelsen i EU:s växande överstatlighet också ekonomiskt.
Macron är inte lösningen på detta problem. Han representerar snarare den sista flämtande nostalgin kring den europeiska teknokratins dröm från dagarna då millenniet var ungt och de obekymrat kunde ignorera varje folkomröstning som gick dem emot. Den före detta bankmannen, som var landets finansminister i socialistregeringen så sent som förra året vid den här tiden, ska nog hålla tummarna för att inget dramatiskt inträffar kring Frankrikes sprickfärdiga ekonomiska bubblor under tiden fram till valet.
Men han är en respit, en möjlighet att formulera någonting bättre, en garant för att det alls blir ett nästa val under någorlunda fria villkor. Givet alternativet är det att föredra.
mattias.svensson@opulens.se
