Ett adjö till vänstern

“Inom den vänster jag förut tillhörde så inser jag att ej längre har en plats att fylla. Jag kommer nu välja den borgerliga sida som står för en kulturkonservatism där bildning, humanism och förnuft är vägledande och för att där bekämpa de som inom det lägret vill vinna val med hjälp av SD”, skriver Micheles Kindh i sitt debattinlägg.

Vi lever i ett starkt polariserat land. Det märker man tydligt i de sociala medierna där både höger- och vänsterpopulister kastar sig över varandras mindre verbala strupar. Även inom mainstreammedia pågår det ett kulturellt sönderfall och ett krig mellan två tydliga läger med klara attacker men med få tydliga lösningar. Twitterflödena är den verbala krigets stridslinjer och skyttegravar.

Inom den vänster jag förut tillhörde så inser jag att ej längre har en plats att fylla.
Med mina tankar och starka övertygelser om medlemskap i såväl NATO som EU, tilltron till den  västerländska kristen-judiska kulturen och dess demokratiska styrka, bevarandet av den svenska kulturens värden, kärnkraften, välfärdsstatens och monarkins bevarande… ja det är inga direkta ställningstaganden för vänstern direkt.

Framförallt är jag besviken på socialdemokratin som har misslyckats att förvalta makten. Jag kan ej stå för det partiet längre. Miljöpartiet har regerat sönder sig själva. Och Vänsterpartiet går bort av naturliga skäl. Deras ideologiska motstånd och myter kring Rut och ROT-avdragen, att det enbart är rika som utnyttjar det hela stämmer föga med verkligheten. Jag och min älskling har nyttjat dessa förmåner relativt ofta i möten med företag. En vanlig arbetare kan ej sälja sin bostadsrätt eller få ett arv för att göra sin framtid säkrare. Med hjälp av förmögenhets-, arvs- och vinstskatter vill vänsterpartiet beskatta människor sönder och samman.

Efter Vänsterpartiet kommer Fi och resterande av den politiska avgrunden med sektvänsterns kommunistiska ideologier.

I nästa val har jag en svag misstanke om att vänstern kommer förlora stort. Den intellektuella och akademiska vänstern har malt ned sig själva i den fördärvliga identitetspolitiken och med radikalfeminism samt postkoloniala teorier och tror sig stå för den rätta definitionen av antirasism, islamofobi, patriarkala förtrycket, vithetstudier, en egen tolkning av den rätta vägledningen i HBT-frågor, queer och transgender och flertalet kön och allt annat av ideologi som vissa partier till och har som ideologisk grund.

Det är enligt mig fel väg att vandra och man vinner inte svenska medborgarnas röster och kommer inte få med sig mainstreamväljarna ute landet eller storstäder förutom de redan troende som anser att detta är den enda vägen att gå. Den vänstern tror jag inte på och kan därför inte tillhöra vänstern längre. Fastän det finns förnuftigt folk inom vänstern som strävar på för rättvisa och förnuft.

Den motbjudande neofascistiska SD kommer däremot vinna väljare tyvärr från många olika läger. Jag kommer nu välja den borgerliga sidan av det politiska landskapet för att jag där vill bekämpa de tendenser inom det konservativliberala lägret vilka vill vinna val med hjälp av just SD. Och för att bidra till att stoppa normaliseringen av extremhögerpublikationer såsom Nya Tider samt de som är knutna till SD såsom Samtiden eller eländespublikationer som före detta Avpixlat. Vissa borgerliga politiker har plötsligt börjat tala om SD som något normalt vilket det inte är.

Bland de partier som jag känner står mig närmast är nog KD med Ebba Busch Thor som partiledare. De övriga tror jag inte alls på. Till Moderaterna finner jag varken tilltro eller tillit av många skäl. Den gamla landsbygdscentern jag fann sympatisk med sin folkrörelseanknytning och socialliberalism är borta sedan länge. Under nuvarande ledning är det partiet nyliberalt och löntagarfientligt. Liberalernas arv efter Per Ahlmarks totala kompromisslöshet med diktatursvärmare, Gunnar Heléns humanism och Bengt Westerbergs socialliberala värme dog ut med Lars Leijonborg och nuvarande majoren Jan Björklund. Själv hoppas jag att Birgitta Ohlsson blir nästa partiledare.

Jag lämnar vänstern för att nu se om KD kan förvalta den form av kulturkonservatism jag söker efter där bildning, humanism och förnuftig kunskap borde vara vägledande med individen i centrum men tillhörande olika sociala kollektiv. Med en stark socialt engagerande välfärdsstat. Jag hoppas också att socialdemokratin skärper till sig i framtiden.