FOLKBILDNING. “Men trots att tre decennier har förflutit sedan sista programmet i gamla Kontrapunkt sändes verkar konsthistorien stått stilla”, skriver Andreas Engström.
Frågesport som underhållning kan innebära olika saker. I såväl Jeopardy som Smartare än en femteklassare handlar det om allmänna kunskaper. De medverkande är ”vanliga människor” och kunskapen presenteras inte djupare än att var och en potentiellt skulle kunna vara med och tävla. Det finns på så sätt en indirekt interaktion mellan tävlande och publik. Som underhållning räcker det gott och väl.
Så har vi expertprogrammen. Där är ser kraven lite annorlunda ut. För när det handlar om specialkunskap finns inte samma virtuella interaktion. Tittarna kan inte ”vara med” och tävla på samma självklara sätt. Här räcker det inte att få svaren levererade. Underhållningen måste ske också genom att utveckla resonemang och sätta saker i sina sammanhang. Folkbildning helt enkelt.
Nyligen gick sista avsnittet i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt som är en uppdatering av en av den nordiska tv-historiens största succéer, där experter i klassisk musik tävlade i landskamper mot varandra. Nu som då känns det som en omöjligt ekvation. Tävla i klassisk musik och dra miljonpublik?
Nya Kontrapunkt är ändå inte helt nytt. För inte fullt två år sedan arrangerade Nordic Music Export en Kontrapunkt Tribute i Berlin enligt klassisk modell men med enbart ny konstmusik. Detta spelades in i sex avsnitt som sändes över nätet. Själv medverkade jag genom att ta fram material och vara domare. De tävlande var där för sin expertkunskap men framför allt förstod man hur denna kunde användas till att både underhålla och informera. Jag minns särskilt en replik från det danska laget: ”vi tänker gå tillbaka till traditionen i ’Kontrapunkt’ … att inte riktigt besvara frågan”. Och ungefär så var det ju när det begav sig, liksom för övrigt även i 80-talsprogrammet Notknäckarna, som hade litet mer populärmusikalisk profil. Fokus låg på frågorna men också på resonemangen. Underhållning genom bildning.
Och nu då? Den nya upplagan handlar inte uteslutande om klassisk musik utan också om bildkonst och litteratur. Den har i alla fall klassiska Kontrapunkt som förebild och förmodligen med Berlinverisonen som direkt inspiration. Programledaren Ella Peterson inledde vid ett flertal tillfällen programmet med att citera den kultförklarade programledaren Sten Broman: ”att veta allt är stort, att veta mer är större”. Men i övrigt är det mest ramarna som går att känna igen. Det är rätt mycket småsnack och fokus på de medverkande.
Men trots att tre decennier har förflutit sedan sista programmet i gamla Kontrapunkt sändes verkar konsthistorien stått stilla. Den har rent av komprimerats till nästan bara de mest kända namnen och än mer fokus på ”det långa 1800-talet”. Under seriens gång återkommer Picasso, Van Gogh, Jules Verne, Günter Grass och Bizets Carmen flera gånger i svaren. Med tanke på att det ofta är fåniga anekdoter och inte kulturhistorisk information som efterfrågas och att de gemensamma nämnare mellan de tre konstverken som lagen ska klura ut ibland är larvigt långsökta, tolkar jag inte detta begränsade urval som ett försök till att förklara för tittarna att just detta skulle vara extra betydelsefull konst. Snarare ser jag det som ett utslag av redaktionens brist på såväl fantasi som kanske rent av kunskap.
Och det här märks tyvärr på fler nivåer. Det handlar då inte om att lag Engström solo skulle stått sig ganska väl i konkurrensen (och jag vet att det är betydligt lättare att sätta svaren när man ligger där utsträckt i soffan). Det handlar snarare om att programledarna och lagen inte förmår att också vara folkbildare. ”Hur känns det?”, ”Vad har ni för strategi ikväll?”, frågar Peterson. Ingen har något direkt att säga om det, och det är väl ok. Men inte om så mycket annat heller. Pajazzo av Leoncavallo kallas ”ett av operahistoriens mest nydanande verk”. Det där har man kanske koll på om man kan sin operahistoria. Den som inte visste det är kanske intresserad av att få veta mer. Det får vi inte. Och Eva Beckman, domaren som med märkligt riktad ironi genomgående presenteras som något slags kulturorakel, gör inte så mycket mer än att fördela poäng och inför varje deltävling förkunna att det kommer bli ”så spännande”. Och så den ”feministiska” hyllningen till Alma Mahler för att hon hade många just kända älskare.
Kontrapunkt 2017 har blivit en kalenderbitarfrågesport med lätt kändisflaire. Men det rör sig fortfarande om specialämnen och blir därför vare sig inbjudande eller folkbildande. Själva eventet är viktigare än både tävlingen och ämnena. För oss på andra sidan rutan som vill veta mer flimrar målningarna alltför hastigt förbi. Namnen på konstnärerna, vars verk skall placeras i kronologisk ordning, hörs nätt och jämt. Detsamma kan sägas om årtalen som stökas förbi. Tittarna bjuds alltså bara in till att titta på experter som sällan briljerar med annat än att emellanåt sätta svaret och underhålla genom att snicksnacka. ”Sveriges knivigaste frågesport – men vi lär oss ganska mycket på vägen”, säger Ella Peterson. Möjligen för Jeopardy då.
Här kan du se alla program i sin helhet.
info@opulens.se
