IDEOLOGI. Att diskutera politik online känns lätt som att vara fast i en ständigt pågående valkampanj. I synnerhet partister halkar i de diken som är tu quoque-argument, halmgubbeargumentation och personangrepp – beroende på vilken ”sida” folk tillhör. Det är i och för sig knappast unikt för medlemmar i partier. Partimedlemmar har visserligen oftast investerat mer i att ha rätt i debatter men nätet är i sig en arena där status, anseende och rykte skärskådas så alla blir lätt enmanspartier online.
”Valkampanjens första offer är sanningen” om man får parafrasera.
Som motvikt till negativt kampanjarbete – att fokusera på brister hos motståndare snarare än argumentera för sin sak – hör man ofta folk säga att de önskar en mer ideologibaserad politik. Jag tror det ska förstås som att ideologi ger en politik som utgår mer ifrån övertygelse än maktstrategiska hänsynstaganden och manipulation. Men ideologi kan ju också sägas vara det som leder till sagda negativa kampanjande. Det kognitionsforskare kallar ”konfirmeringsbias” eller ”bekräftelsefördom” – önsketänkande och att man hör det man vill höra – är sannolikt inte sällan det som leder oss att försvara våra övertygelser genom att hitta sätt som gör det möjligt att avfärda det som riskerar att motbevisa dem. Skjuta på budbäraren, blanda ihop sak och person, misstänkliggöra så att opponenters utrymme i offentligheten marginaliseras och så vidare.
Vad som förstås med uttrycket ideologi, såväl som vad som anses ideologiskt och inte, är rätt gäckande i sig. Jag tror inte mer ideologi i sig löser problemet med smutsig politik. Vad är ens smutsig politik? Ett försök att förstå det är ett system där medborgarnas möjligheter till utkrävande av ansvar från makthavare medvetet saboteras av de flesta som innehar så väl som de som aspirerar på politiska mandat. Jag tror ideologi ibland är andra sidan av det mynt som är ”negative campaigning”. Missförstå mig inte; det är självklart bra om de som aspirerar på politiska mandat redogör för sin övertygelse och sina målsättningar. Men ideologi kan bli som etikettering; att vi börjar skönmåla brister beroende på vilket lag hen som brister tillhör.
Det finns få begrepp som är så mångtydiga som ”ideologi”. Men om man skiljer på ”ideologi” och ”politisk ideologi” som liberalism, socialism, konservatism, nationalism, kommunism och så vidare blir det lättare; det förra är ju mer grundläggande, ibland menat som överideologi: föreställningar som är så självklara och omfamnade av nästan alla så att de inte uppfattas som föreställningar och perspektiv. Men politiska ideologier förhåller ju sig till överideologier som att de är rivaliserande; de försöker etablera sig som det dominerande, det som är svårt att säga emot, det hegemoniska för att tala med Gramsci. Om vi menar att politiska ideologier konkurrerar blir det svårt att tänka sig att ”mer ideologi” skulle vara vaccin mot negativt kampanjande. Hellre mer kunskap, teori eller på sin höjd uppdaterad ideologi. Motsatsen till kunskap och teorier – om samband, orsaker, lösningar som kan prövas – är förutfattade meningar. I sin sämsta form fungerar ju ideologier så: kunskap som motsäger världsbilden avfärdas.
Välvillig förståelse av motståndares politiska ideologier vore så klart bra: att tänka om allt från socialdemokrati, fascism, feminism, liberalism och kommunism i termer av gott och ont är hopplöst; börja i ideologiers problemformuleringar och föreslagna lösningar. Gör man det blir det lättare att se hur akut våra partiers behov av andra lösningar än de som formulerats för gårdagens problem är.
”Mer ideologi” försvårar möjligheterna till lösningar som inte prövats på problem ännu. Våra dominerande politiska ideologier formulerades runt och strax efter den franska revolutionen. Merparten av utmaningar, problem och konflikter som dominerar politiken idag var inte ens en del av det politiska samtalet när de politiska ideologierna formulerades. Klimatförändringar, upphovsrätt på nätet, trafficking, massbilism, inskränkningar i medborgerliga rättigheter, terrorism, basinkomst, aktiv bostadspolitik, automatisering av industriarbete, robotisering av tjänster, massiv utrotning av arter, mänskliga rättigheter, gemensamt ansvar för rätten till asyl, regler för förvärvande av medborgarskap fanns inte på den politiska kartan för tvåhundra år sedan. Om partipolitiken ska vitaliseras behöver partierna
1) öppnas upp för mer inflytande från medlemmarna
2) öppnas upp för nya medlemmar
3) i långt högre grad basera sin politik på kunskap
Utan det kommer ideologi lätt reduceras till att efterhandstolka agerande som att det hör hemma på en höger-vänsterskala när det egentligen bara är maktfullkomligt. Hejarklacksagerande som får folk till vänster att önsketänka att röda nedskärningar inom offentliga sektorn är bättre än blåa, eller högerväljare att se borgerligt slöseri med offentliga medel genom experiment som Nuonaffären eller skandalen Karolinska som bättre än rödgrönt slöseri.
Idag har vi kunskap – systematiskt bearbetad empiri – om allt från klimatpåverkan, vilka faktorer som ligger bakom mäns våld och destruktiv maskulinitet, om hur flerspråkighet stärker inlärningsförmåga, om hur privatbilism respektive spårbunden kollektivtrafik påverkar klimatet, ändå skohornas den kunskapen in eller sorteras bort utifrån hur den överensstämmer med ideologi. Ideologi kan vara hur vi strukturerar kunskap kring fenomen. Det borde rimligtvis kunna leda till att vi kan hantera nya problem. Men ändå är ideologi idag ett skyttegravskrig utifrån föreställningar om gränsdragning mellan gemensamt och enskilt, offentligt och privat, kollektiv och individ, allmänningar och privategendom, rättigheter, friheter och skyldigheter som är två århundraden gamla snarare än nya sätt att tänka om fenomen vi brottas med som inte längre är nya.
Ideologierna är döda, leve ideologierna!
info@opulens.se
