PRIORITERING. Nyhetsbevakningen kring katastrofer och olyckor styrs av journalisters och läsares grad av identifikation med de drabbade. Lisa Bjurwald om hur de mallorcanska offren får mer uppmärksamhet än båtflyktingar från Afrika.
“Är du i säkerhet?”
Textmeddelandena rasade in under gårdagen och som journalist och allmän katastroftänkare tog det inte många sekunder innan jag konkluderade att också Palma de Mallorca, en av Europas säkraste städer där jag delvis är baserad, måste ha drabbats av ett terrordåd.
Men nej, det var de nordliga delarna av ön som ansatts av sådana skyfall att hela bilar svepts med i vattenmassorna och fem personer — i skrivande stund uppdaterat till nio, samt över 20 saknade — fått sätta livet till.
Det är lätt att svepas med (ursäkta ordvalet) av nyhetsutvecklingen och större delen av gårdagen hade jag och lokala branschkollegor svårt att fokusera på någonting annat. Sociala medier gör sitt till. Efter ett tag fick vi tumkramp av det ständiga uppdaterandet av katastrofkonton som 112 Baleares (“en till död!”, “nu är det uppe i 25 saknade!”). Spanska ministrar meddelade att de tänkte flyga in och visa sitt stöd, helikoptrar surrade i luften och nödflygplan lyfte i strida strömmar från fastlandet. Det gillar vi journalister, det rycker i nyhetsnerven.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
På eftermiddagen började skammen smyga sig på. Dödssiffran verkade ha stabiliserats kring nio, och är det inte ganska många fler än så som dör på Medelhavet varje dag? Jag var tvungen att googla, och jodå, enligt UNHCR har över 1 600 människor dött eller försvunnit till på väg till Europa hittills i år, de flesta när de försökte ta sig över Medelhavet på väg från Nordafrika. Men det där läsarpirret som motsvarar journalistens nyhetsnerv — “det kunde ha varit jag!”, klick klick, skicka vidare, dela på Facebook, kommentera med snyftis på Twitter — det utlöses ju inte av att man läser om migranter. “Mallorca, Ulla, där var ju du och jag i fjol!”.
Och det här vet vi redaktörer, för vi är också människor, detta släkte som på en gång kan gråta störtfloder över en hundvalp med stukad fot på andra sidan jordklotet och i nästa sekund gäspande klicka bort ännu en text om någon dum invandrarunge som försökt ro över havet i en plastjolle. Det är inte utan att vi alla förtjänar att uppleva Tate Modern nya konstverk, där besökare på Londonmuseet sprejas med tårframkallande gas framför installationer om flyktingar.
Diskussionen om vad medierna (alltså vi journalister; att alltid prata om “medierna” blir att avstjälpa sig ansvar på någon anonym och byråkratisk maskin) väljer att bevaka, hur vi gör det och vad vi utelämnar, den får aldrig avstanna. När jag skriver det här poppar en liten rubrik upp på expressen.se om att minst 50 personer har omkommit i en afrikansk bussolycka. Men jag ser inget på aftonbladet.se (med reservation för att det puttats ned till lägsta prionivå, bland höstrecept och gräsklipparannonser). Där har reportrarna istället fått tag på en svensk semesterfirare som får rysa över hur nära Mallorca-floderna han befann sig. Själv lyckas jag inte hitta artikeln om bussolyckan förrän flera timmar senare, för jag mindes inte vilket afrikanskt land det handlade om och sökte förtvivlat om och om igen på “Kongo”. Det var Kenya.
lisa.bjurwald@opulens.se
