En längtan efter feministisk bildning

BILDNING. Kasta inte bort de feministiska föregångarnas arbete till förmån för ännu en känslobaserad insta-story. Att bilda dig är det mest feministiska du någonsin kommer att göra, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Att Svenska Dagbladet kallar beteendet hos ett gäng namnkunniga feminister på Instagram för “feminismens fjärde våg” bara för att den utspelar sig i sociala medier säger en del om svenskars historielöshet i den feministiska debatten.

Det är egentligen inte så förvånande eftersom den mest lättillgängliga feminismen, den som brukar kallas Instagramfeminism, sällan har plats för historiska analyser eller nyansering. Formatet är liksom inte gjort för det. Istället bygger den nästan uteslutande på känslor och subjektiva tankar.

Jag tänker inte argumentera för att kvinnors vardag och känslor inte spelar roll. Att lyfta det personliga som politiskt var trots allt ett av Grupp 8-rörelsens slagord under 70-talet, för att synliggöra hur förtrycket av kvinnor skedde även i hemmet.

Frågan är snarare hur sunt det är för rådande debatt om en hyfsat homogen grupp av välbärgade småbarnsmammor med barnflickor, städerskor och köpta veganmatlådor är de som får styra den utifrån sina personliga upplevelser.

Visserligen var det välbärgade vita kvinnor som hade tid och ork över för att driva kampen för kvinnors rösträtt. Men hade det inte varit så att de behövde alla kvinnors stöd är det inte omöjligt att de lägre samhällsklasserna lämnats utanför.

Därför behöver de privilegierade lyfta andra frågor än de som påverkar dem och deras närmaste, om de vill göra anspråk på att slåss för kvinnor som grupp.

Framför allt måste vi börja lära oss av historien istället för att återuppfinna hjulet. En bra början skulle kunna vara att identifiera att det SvD kallar för “den fjärde vågens feminism” egentligen bara är den andra vågen — den Grupp 8 tillhörde — som återvänt.

Varje ny kvinnorörelse är nämligen en reaktion på den som kom innan. Den sexpositiva, individualistiska och queera tredje vågens feminism var en reaktion på ett narrativ som till största del upplevdes som att det ägdes av vita, straighta, moralistiska småbarnsmammor i den andra vågen.

Tredje vågens feminister hyllade popkultur och förespråkade intersektionalitet och representation utanför den traditionella familjerollen. De var punkigare och färggladare, men också, stundtals, outhärdligt självupptagna och ytliga.

På så vis har de mer gemensamt med dagens Ebba Busch Thor-feminister — välsminkade unga högerkvinnor som vill göra karriär men också ha rätt att välja en konservativ kvinnoroll. I ett land som genomgående styrts av socialdemokrati kan det faktiskt vara ganska punkigt.

Varje generation feminister vill välja bort något av det deras föregångare gjorde, och det är helt okej. Så länge vi håller fokus på att öka jämställdheten är vi inte ett hot mot varandra utan utmanar och slipar varandras argument och tankar.

Något som däremot kan vara ett hot är att andra krafter försöker utnyttja eller kapa rörelsen. Som när främlingsfientliga krafter använder kvinnor utsatta för våldtäkter och hederskultur som ett slagträ i fighten mot invandrare, eller marknadskrafterna försöker sälja på oss feminism förpackad som poänglösa, glittriga väggord.

Boten mot det, och receptet för att fortsätta framåt, är att respektera våra rötter. Att läsa, lyssna och diskutera de mängder av feministiska texter som skrivits.

Det finns något oerhört stärkande i att läsa en text skriven om kvinnors situation för hundra år sedan och känna igen sig i de problem som beskrivs. Stärkande för att det gör en förbannad, men också för att du inser att du har århundraden av kvinnors kraft som backar upp dig i din kamp.

Så kasta inte bort de feministiska föregångarnas arbete genom att välja bort det till förmån för ännu en känslobaserad insta-story. Att bilda dig är det mest feministiska du någonsin kommer att göra.