SLUTTANDE PLAN. Moderaterna vill stärka den svenska grundlagen och öka skyddet för demokratin. Isobel Hadley-Kamptz är rädd att redan kan vara för sent.
”Steget mellan demokrati och diktatur är inte längre än ett riksdagsbeslut i maj, ett val och ett riksdagsbeslut i oktober.” Det sade Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer häromdagen. Och han har rätt. Svårare än så är det inte att ändra grundlagen och till exempel avskaffa pressfriheten eller förbjuda vissa åsikter, om man nu skulle vilja det. Ett beslut av en riksdagsmajoritet, ett val och sedan ytterligare ett riksdagsbeslut som fastslår förändringen.
Strömmer hänvisar till hur regeringar i vårt närområde, som i Polen och Ungern, monterar ner den liberala demokratin inom till synes demokratiska ramar. Han menar att det behövs både en starkare ställning för lagrådet och ett bättre skydd mot sådant som politisk styrning av rättsväsendet.
Det här är gamla traditionella moderata uppfattningar, men i dagens politiska situation är det extra glädjande att höra att de ligger fast. Rättsstat och starka demokratiska institutioner är som Strömmer påpekar tyvärr inte särskilt centrala för dagens internationella höger, och även inom svensk borgerlighet hörs numera röster som tvärtom tycks önska mer politisk följsamhet hos exempelvis domstolsväsendet. Borgerliga politikers irritation över juristers fokus på rättigheter ligger i dag ofta långt från Gunnar Strömmers egen gärning, grundandet av juridikaktivistiska Centrum för rättvisa, som primärt företräder enskilda som utsatts för olika sorters övergrepp av staten.
Själv skulle jag önska att det här moderata utspelet också kunde leda till en tydligare diskussion om vad vi egentligen menar när vi säger demokrati. I veckan skrev Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö en intressant text i Dagens Nyheter om Sverigedemokraternas politiska kontinuitet, men jag fastnade för en bisats om att ”partiet är antiliberalt, inte antidemokratiskt”. När jag ställde mig frågande inför detta på Twitter, bland annat utifrån ledande partiföreträdares beundran för den ungerska politiken, svarade Johansson Heinö att SD förvisso är motståndare till den liberala demokratin och att de vill införa mer politisk kontroll av till exempel media och domstolar, men att de inte vill avskaffa de fria valen.
Det är på det stora hela sant, även om Erik Almqvist exempelvis öppet beskrivit just ”fria val” (hans citat-tecken) som en del av ”liberalmarxismen”, men det finns en grundläggande fråga här om vad demokrati över huvud taget är. För jag ser inte en demokrati utan fria medier och oberoende domstolar, en demokrati utan liberalism med Johansson Heinös ord, som någon demokrati alls. Inte om vi inte ska betrakta putinism eller chavinism som lika demokratiska ideologier som liberalism eller socialdemokrati. Det här är inte ordmärkeri eller hårklyverier utan handlar om vad som alls gör demokratier bättre än alternativen. Utan de tillägg som följer med det som förvisso kan kallas liberalism blir demokrati bara pöbelvälde, inte sällan frammanipulerat av någon så kallad stark ledare som tar ”folkets” stöd vid valurnan till intäkt för allt från mord på oppositionella till statligt övertagande av privata medier, eller som i Ungern nu nyligen straffskatt på organisationer som är för invandring.
Detta är den riktning som betydande delar av den rika världen går mot, och som Sveriges andra eller tredje största parti (beroende på mätning) också vill närma sig. Bort med tramsigt skydd för minoriteter, bort med så kallade rättigheter som hindrar folkets sanna vilja.
I Sverige har vi länge haft bristfällig maktdelning och otillräckligt lagstadgat minoritetsskydd, delvis för att socialdemokratin historiskt varit emot allting som inskränker folkets rätt att fatta beslut. I huvudsak har det fungerat ändå, eftersom vi inte haft några starkare politiska rörelser som velat använda folkstyret mot demokratins liberala väsen. Så är det inte längre. Hotet är helt uppenbart. Det kanske redan är för sent att genomföra Moderaternas förslag för att skydda den svenska demokratin.