KAMP. Idag för hundra år sedan, den 24 maj 1919, beslutades det om kvinnlig rösträtt och därmed infördes den moderna demokratin i Sverige. Det finns saker att minnas, hedra och glädjas då det förflutnas och nutidens aktivism löper samman, från Anna Whitlock till Greta Thunberg, skriver Erik Cardelús.
Idag, den 24 maj, firar vi minnet av att allmän och lika rösträtt infördes i vårt land. Något så grundläggande som att kvinnor skulle få rösta, blev då ett faktum. En självklarhet idag, men inte då. Långt ifrån.
För kampen var långdragen och svår. Många reaktionära och patriarkala krafter gjorde sitt yttersta för att hindra och bromsa kvinnornas kamp för rösträtt. Inte sällan med argumentet att kvinnor var sköra, oförnuftiga, fåfänga och känslodrivna. Att förnuftet tillhörde männen, som därför skulle få bestämma, utan inblandning av annan part.
Argumenten verkar idag både dammiga, befängda och upprörande, men att sådana argument lyckades blockera den idag självklara kvinnliga rösträtten så länge, tål att tänkas på.
För Sverige var som bekant sist i Norden med kvinnlig rösträtt. Finland, som låg under det ryska tsarväldet, var först och där fick kvinnorna rösträtt redan 1906, långt innan revolutionen svepte in. Näst på tur var Norge, där samma reform genomfördes 1913, en händelse som ägde rum i både Danmark och Island två år senare, 1915. Sedan, flera år senare, kom Sverige.
Redan i april 1912 hade det lagts fram ett lagförslag om kvinnlig rösträtt, men det förslaget röstades ner. Men kampen gick vidare, inte minst genom Landsföreningen för kvinnans rösträtt (LKPR), som bildats och kämpat på allt sedan 1903. Rörelsen frontades av idag så välkända kvinnor som Anna Whitlock, Else Kleen, Anna Lindhagen och Signe Bergman.
Utan kamp kommer vi sällan så speciellt långt, åtminstone inte om det finns starka krafter som bromsar. På Mynttorget, ett stenkast från den plats där den kvinnliga rösträtten röstades igenom en gång i tiden, hålls idag en klimatstrejk.
Det är Greta Thunberg och tusentals andra mestadels unga klimataktivister som samlas för att driva på för en mer offensiv och verkningsfull klimatpolitik.
Även här står vi inför en kamp som är självklar och som gynnar oss alla som bor på den här planeten. Trots detta finns det många som klagar och grymtar över klimataktivismen. Inte sällan riktas då udden mot Greta Thunberg, med osmakliga personangrepp eller invändningar om att hon är för ung och oförståndig, saknar expertkunskaper om klimatet och att hon måste gå tillbaka till skolan.
Då som nu finns det reaktionära och cyniskt egennyttiga krafter som spelar likartade kort. Att aktivisterna inte ska ta sig ton och gå tillbaka dit de hör hemma, till diskbänken eller till skolbänken.
Eller så pekar man på att det finns andra — så kallade experter, ofta äldre män — som vet bättre. Det är dem man ska lyssna till och lugna ner sig inför, trots att de så kallade experterna ofta sitter på rikliga privilegier och oredovisade intressen av att saker fortsätter att vara som de redan är. Exempelvis handlar det om att invanda och bekväma livsstilsmönster och maktordningar skulle behöva förändras om man menar allvar med klimatomställningen.
Men visst, låt oss skippa deppen och lyfta peppen. Det finns saker att minnas, hedra och glädjas över denna 24 maj, dagen då det förflutnas och nutidens aktivism löper samman. Från Anna Whitlock till Greta Thunberg löper en linje som uppmanar oss att vårda och värdesätta den demokrati vi har, men samtidigt inse att demokratin och samhället sällan blir bättre än vad vi gör den till och att politiken händer här och nu, mitt bland oss. På gator och torg, och vid valurnorna i det stundande EU-valet.
info@opulens.se
