KRITIK MOT EKONOMIPRIS. Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader, skriver Roger Bydler i sitt debattinlägg.
Nobelpriset i ekonomi till William Nordhaus är ingen fjäder i hatten för dem som utser pristagare. Tvärtom förtjänar de all kritik de kan få för valet. Nordhaus tillhör de ekonomer som ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar. Hans resonemang går då ut på att vi ska hålla tillbaka med åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser idag, med argumentet att vi kommer att ha bättre råd i framtiden, eftersom vi då blir rikare. Synsättet baseras alltså på en ständig och stadig tillväxt i ekonomin. Han ser den globala uppvärmningen och dess konsekvenser som ett problem marknaden ska lösa och kallar utsläppen av koldioxid med ekonomijargong för ”marknadsmisslyckanden”.
Redan på 1970-talet började Nordhaus utveckla modeller för att beräkna vad som är rimligt att investera idag och vad som det är ekonomiskt att vänta med att investera. Dessa modeller har använts även av FN:s klimatpanel och det är för dessa modeller han nu får ekonomipriset. Men som med alla modeller blir utfallet av beräkningarna beroende på de värden som stoppas in i analyserna. Han har då tonat ner riskerna för konsekvenserna av den globala uppvärmningen även om temperaturhöjningen skulle överstiga 3 grader samtidigt som han har menat att omedelbara åtgärder blir för dyra.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Tidpunkten för val av pristagare kunde ju heller inte vara sämre vald. FN:s klimatpanel kom med sin rapport om konsekvenser av 1.5 graders uppvärmning och vad det skulle innebära samtidigt som Nobelpriset till Nordhaus offentliggjordes. Om vi ska klara 1.5-gradersgränsen krävs enligt rapporten en omställning av samhället i en omfattning som ”mänskligheten aldrig upplevt tidigare”. Den stora nyheten med rapporten hur stor skillnad en halv grads uppvärmning, från 1.5 till 2 grader, innebär. Riskerna ökar för att konsekvenserna blir mer eller mindre förödande inom vissa områden. Korallreven kan bli helt utraderade och vissa processer kan sättas igång som vi inte kan stoppa, till exempel avsmältningen av havsisen i Arktis och glaciärerna på Grönland och delar av Antarktis.
Att det är bråttom om vi ska klara en global uppvärmning på max 1.5 grader får vi en uppfattning om genom att se hur stor kolbudget — alltså den beräknade utsläppsmängd som återstår innan den globala temperaturen har stigit med 1.5 grader — som återstår. Om vi fördelar den globala kolbudgeten jämt över alla jordens innevånare blir vår kvot i Sverige omkring 55 ton per person att släppa ut. Vi orsakar idag utsläpp på mellan 10 och 11 ton per person och år. Ska vi bidra till max 1.5 graders uppvärmning har vi alltså 5 år på oss innan vår kvot är slut om vi inte minskar våra utsläpp.
Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader. Det mål som sattes i Parisöverenskommelsen och som i IPCC-rapporten pekas på som så viktigt att sträva efter.
info@opulens.se
