SKIFTE. Danmarks regering och Dansk Folkeparti har utropat ett paradigmskifte i ”utlänningspolitiken”. Landet ska nu börja utvisa människor. Kevin Shakir skriver om hur drygt 20 års “kulturkamp” har gjort rasistiska narrativ till vardagsmat.
Framför mig står två personer som diskuterar det senaste budgetutspelet i Danmark. ”Hur hamnade vi här?” frågar den ena. Det är den 10 december och den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Tillsammans är vi 10 000 personer som demonstrerar på Rådhusplatsen i Köpenhamn mot ”paradigmskiftet” i den så kallade utlänningspolitiken, som Dansk Folkeparti och regeringen har introducerat med den sista budgeten före folketingsvalet. Det finns talare som benämner paradigmskiftet som ett enormt värderingsskred i dansk politik. Men det ropas även ut att det att det är tack vare demokratiska värden, fri- och rättigheter som vi kan stå här och demonstrera. Det är Amnesty Danmarks generalsekreterare Trine Christensen som säger detta till den demonstrerande folkmassan, som svarar med ett stort, unisont jubel.
Det har länge funnits en missuppfattning i det danska samhället beträffande vem som ska få lov att befinna sig här, berättar Martin Henriksen som är “utlänningspolitisk” talesperson för landets näst största parti Dansk Folkeparti. I nyhetsprogrammet Deadline den 30 november förklarade han hur detta missförstånd ter sig; ”Om du har ett jobb, så är du integrerad. Om du är medlem i en förening, så är du integrerad. Det är du inte. Du måste bli dansk… …Och det finns många, särskilt de från muslimska länder i Mellanöstern som inte vill det.”
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Paradigmskiftet går ut på att människor som flyr till Danmark, på grund av förföljelse, krig eller fattigdom inte längre ska kunna stanna i Danmark utan ska repatrieras. Uppehållstillstånden ska som regel vara tillfälliga. Vid beslut rörande huruvida människor får stanna i landet ska det inte längre spela någon roll om barn under åtta år har lärt sig tala danska och fått en social anknytning, eller om vuxna arbetar. Personer med permanent uppehållstillstånd som begått kriminella handlingar och avtjänat straff placeras på den öde ön Lindholm, som människor i 92 år behövt särskild tillåtelse för att komma till. Fram till idag har den använts för att forska i olika sjukdomar, som till exempel rabies. Djuren som har fraktats dit och använts i forskningen har inte fått lämna ön levande.
Paradigmskiftet innebär en inhuman politisk kurs. Men det som tjänar Dansk Folkeparti mest och flyttar regeringens stödparti till förarsätet är cementeringen av partiets radikala språkbruk. Nu tillskansar sig Dansk Folkeparti huvudrollen i epicentret av dansk politik och kan se till att deras världsuppfattning, såväl i folketinget som bland befolkningen, blir rådande.
Syftesparagrafen i integrationslagen stryks. I den står det nu att ”lagen har som syfte att säkra att nyanlända utlänningar har vetskap om att vällyckad integration är en förutsättning för att få permanent uppehållstillstånd”. Även det så kallade ”integrationsbidraget” byter nu namn till repatrieringsbidraget, eller skicka-hembidraget (på danska ”hjemsendelsesydelsen”). Människorna som tvingas leva under detta bidrag kommer att leva på några tusen kronor mindre än vad som ges med det nuvarande integrationsbidraget, som Institutet för mänskliga rättigheter för två månader sedan konstaterade var i strid med den danska grundlagens krav om ett existensminimum.
I Danmark härskar en uppfattning om att rasism inte existerar. Det spelar ingen roll när Martin Henriksen motiverar niqabförbudet med att det är nödvändigt för landets framtid att göra upp med muslimska symboler för att återställa samhörigheten på de platser där den danska gemenskapen har vittrat bort på grund muslimsk invandring. Förbudet genomfördes tidigare i år och nu dikterar den danska staten vem som blir kriminell genom att röra sig i det offentliga rummet.
År 2016 befann sig journalisten Martin Krasnik som programvärd i DR:s tv-studio och intervjuade Aya Amal, som bär niqab. Krasnik arbetar annars som chefredaktör för tidningen Weekendavisen. Krasnik berättade för Amal att han distraherades av att inte kunna se hennes mun, hårfärg eller hennes ansiktsuttryck; ”Jag kan ju inte se dig som en människa. För mig försvinner du. Du är en figur.” Ingen massmedial diskussion uppstod, kritiken uteblev. Ingen ifrågasatte Krasnik eller DR. Detta trots det anmärkningsvärda i att värden för ett direktsänt public service-program uttryckte att han inte såg Aya Amal som en människa på grund av hennes religiösa klädsel.
Det faktum att Dansk Folkepartis språk och världssyn nu befästs i det danska samhället är inte uteslutande ett resultat av partiets handlingar i folketinget. De stora medierna i Danmark har under 00- och efter 10-talet förstärkt uppfattningen om rasism som något icke-existerande, samtidigt som de anammat ett allt mer politiserat narrativ.
Tidigare i höstas utkom boken Racialization, Racism, and Anti-Racism in the Nordic Countries. I den angriper 14 forskare sociala, ekonomiska och kulturella samhällstendenser kopplade till frågor om ras och identitet. Mathias Danbolt och Lene Myong diskuterar hur stora medier har bidragit till en samhälleligt utbredd konsensusuppfattning om att rasism inte existerar i Danmark. De hänvisar till en ledartext i Danmarks äldsta existerande dagstidning, Berlingske, där det 2013 skrevs att ”ordet rasism de senaste årtiondena har blivit så missbrukat att det har kommit att bli ett tomt begrepp”. Berlingskes resonemang utvecklades av Jyllands-Postens ledartext, publicerad samma dag, där en kunde läsa att ”konceptet rasism har kommit att bli brukat och missbrukat i en sådan omfattning att det har tappat sin kraft och i vissa fall säger mer om personen som använder ordet.”
Berlingske publicerade även en intervju med den konservative journalisten Erik Meier Carlsen som säger att ”någon har närt ett politiskt intresse som förväxlar oro över invandring med rasism. Dock visar internationell forskning att danskarna är ledande när det kommer till tolerans.” Berlingske presenterar Erik Meier Carlsen som en som ser att oro över invandring inte kan sammanblandas med rasism. Han menar istället att den hårdare tonen i debatten stärkte toleransen i landet: ”Det var renande. Strängheten i debatterna har mjukat upp befolkningen.” Danbolt och Myong diskuterar hur medierna sprider föreställningar om hur ”missbruket” av ordet rasism tilldelar den breda danska befolkningen en offerroll som onda rasister, bara genom att påtala att det finns rasism i Danmark.
Danmark är den enda landet i hela världen med en statlig ”ghetto-lista”. För att ett bostadsområde, eller en gata, ska hamna på den räcker det med att över hälften av människorna som bor där har en så kallad icke-västlig bakgrund. Det spelar ingen roll om man är född i Danmark. När public service-bolaget TV2 i maj tidigare i år skulle rapportera om konsekvenserna för barnen i dessa bostadsområden efter regeringens senaste ghetto-utspel, benämnde de barn i dessa bostadsområden som ”ghettobarn”. TV2 förstärkte den danska utlänningsministern Inger Støjbergs narrativ om ”ghettoområden” som parallella samhällen, skapade av muslimska invånare, och att även ”ghettobarn” är benägna att utöva sin religion med avsikt att skada den danska kulturen och dess värden.
Antimuslimska narrativ introducerades i dansk politik så tidigt som på 1980-talet av Fremskridtspartiets grundare Mogens Glistrup. Sedan togs detta narrativ upp i den nationella debatten i samband med Dansk Folkepartis intåg i folketinget 1998. Men utbredningen och spridningen av partiets världsuppfattning tog först på allvar fart under 2001, då de blev stödparti för Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering. Bara två år efter att Fogh Rasmussen blivit statsminister påbörjade han den så kallade ”kulturkampen” mot intellektuella, civilsamhällsorganisationer och politiker som han anklagade för att vara ”kulturradikala” och ”politiskt korrekta”. Den dåvarande statsministern konstaterade att ”…det är resultatet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid. Inte ekonomisk politik, inte teknokratisk lagstiftning. Det essentiella är vem som blir agendasättare i debatten om värderingar”.
Vid demonstrationen på Rådhusplatsen i Köpenhamn mot det så kallade paradigmskiftet håller tio människor tal. De är motståndare till att de mänskliga rättigheterna blir åsidosatta genom dagens politik. Det är inte danskt att försätta människor i fattigdom för att de tvingas fly hit, säger en av talarna. Det är inte danskt att sätta oönskade invandrare på en ö, säger en annan. Anders Fogh Rasmussen fick rätt beträffande att kulturkampen skulle bestämma Danmarks framtid. Medan vi demonstrerar som om frågan om den danska kulturen fortfarande är förhandlingsbar, verkar det som om Dansk Folkeparti sedan länge har vunnit kriget.
kevin.shakir@opulens.se
