FRIHETSVISION. Det förblir fortsatt viktigt att fler aktörer värnar om den liberaldemokratiska konstitutionalismen och skyddet för individen, skriver Vladan Lausevic. Han skisserar här konturerna av ett framtida Megapolis i form av ett integrerat nätverk av självstyrande städer och regioner.
När jag stöter på begrepp som ”den lilla världen” eller ”small society” går tankarna till frihet och människans lokala tillvaro. Ett vardagsliv utan den stora offentligheten där vi är aktiva samhällsmedlemmar i demokratiska beslutsprocesser och där rättsliga överenskommelser tryggar våra samspel och självförverkligande. Samtidigt finns också behovet för människan att ha tillgång till den stora världens institutioner och möjligheter. På många sätt är Europa en sådan värld där fler människor genom historien har kunnat uppleva välstånd, framsteg och civilitet. Men med tanke på de senaste årens kriser och pessimism kan man sätta många frågetecken om framtidens utveckling när fler upplever sina världar som svåra, hotade och oroliga.
Ett svar för det tillståndet som råder vore mer decentralisering, anarkism och lokalt styre. Därför finner jag inspirationen rörande tankar om att leva i ett megapolis som beskrivs i boken Democracy again! The EU Megapolis and the challenge of democracy skriven av den libertarianske författaren Nikos Sakkas. Som federalist med både perspektiv på världen och Europa möts jag ofta av kritik som går ut på att demokrati och kollektiv organisering endast är möjliga inom ramen för nationalstaten. Andra alternativ har antingen misslyckats eller anses vara utopier. Men många glömmer eller bortser ifrån att skapandet av nationella och statscentrerade system för demokrati, kollektiv identifikation och resursfördelning var resultat av olika idéer och långdragna sociala processer. Tänk bara på all den tid det tog för Sverige att utvecklas till ett demokratiskt samhälle under 1800- och 1900-talet. På liknande sätt kommer det att ta tid för processer som berör den europeiska demokratins utveckling.
Demokratin tar sin tid eftersom den bygger på mångfald av idéer och institutioner som konkurrerar med men också kompletterar varandra. Det är demokratins styrka när människor kan förankra och förverkliga viktiga beslut till skillnad från situationer i auktoritära samhällssystem där toppstyrning ofta saknar förankring och legitimitet på lång sikt. Demokrati är också lika med kontinuerliga förändringar och fler förändringar behövs idag i en tid när små och stora världar, det lokala och det globala är i intensivt samspel med varandra på gott och ont. Men för att komma på bättre väg när det gäller demokratins utveckling i Europa är det viktigt att inte likställa demokratin med politisk representation och offentlighet i större skala. Dels för att demokratin kan existera utan en större politisk representation, dels på grund av att det inte behöver finnas någon motsättning mellan kunskapsexpertis och folkstyre då båda är nödvändiga för demokratiska processer i moderna informationssamhällen.
Faktum är att den tidiga, antika demokratin var en för sin tid naturlig samexistens mellan de som hade kunskap och den övriga röstande befolkningen. Om vi går tillbaka till historien kan vi dra slutsatsen att det inte var staten-offentligheten i sig som var primär för stadstaternas funktion. Istället var det en sorts ”demokratisk symbios” eller en ”treenighet” baserad på relationen mellan ekonomi, kunskap och människors emotioner och intressen på den lokala nivån. För Europa som redan har gott om marknadstänkande och kunskaper men bristande demokrati skulle en decentraliserande institutionell utveckling vara ett steg i rätt riktning. Bland annat med tanke på den politiska och kulturella mångfald som råder i unionen samt med tanke på hur fler städer och regioner skulle kunna samverka med varandra i olika frågor som miljö och flyktingmigration.
Dessutom är det så att den demokratiska representationen i grunden fungerar bättre på den lokala nivån där medborgarna lättare kommer överens, samspelar ekonomiskt och socialt samt kan hålla varandra ansvariga i beslutsprocesserna. För demokrati handlar även om ansvar för institutionella processer och att medborgarna motverkar korrupta beteenden. Ett problem som följer med större offentlighet är att det också blir lättare för politiska aktörer att kunna skjuta ifrån sig ansvar och undvika granskningar. Tittar man däremot på företags- och föreningsvärlden är det lättare att spåra upp misstagen i systemet och ta reda på av vem som det ska utkrävas ansvar. Att fel och misstag görs inom den representativa demokratin är också ofta grunden för dagens populistiska och kollektivistiska aktörers framgångar. Samtidigt som sådana aktörer oriktigt delar upp människor i eliten och folket, lovar det ena och andra samt vill ”riva systemet” men oftast vill inte ge fler möjligheter och friheter till människor att kunna påverka i sina vardagsliv.
En lärdom från historien är också att den tidiga, antika demokratin egentligen var ”illiberal” i den meningen att det rådde totalt majoritetsstyre och att det varken fanns konstitutionella skydd för individen eller någon oberoende rättsstat. På det sättet var demokratin dålig på att hindra populism och demagogi vilket resulterade i beslut som skadade individen eller ett sub-kollektiv. Därför förblir det fortsatt viktigt att fler aktörer värnar om den liberaldemokratiska konstitutionalismen och skyddet för individen. Inte minst med tanke på Europas blodiga historier av kollektivistiska och auktoritära beslutsprocesser. Men det gäller också att söka förändringar och nya idéer för hur framtidens demokrati ska vara ett bättre alternativ än dagens. En stor utmaning idag för den europeiska demokratin är att våra samhällen är mer individualistiska och pluralistiska än tidigare vilket också gör att intressen som presenteras som kollektiva eller ”nationella” ofta inte accepteras av större majoriteter. Det märks idag i synen på migration och integration där det ofta råder stora skillnader i synsätt mellan kosmopolitiska miljöer som storstäder och traditionalistiska miljöer i de gamla industriorterna.
En decentraliserande samhällsutveckling skulle därför kunna underlätta för fortsatt global integration och kosmopolitisering av världen där färre behöver känna sig rädda och oroade över globala och transnationella processer när individen kan känna sig tryggare och mer suverän lokalt. Samt att det demokratiska styret kan innebära mer mångfald, handlingsfrihet och balans mellan individens lilla och stora värld där fler kan komma överens lokalt i viktiga frågor enligt sina intressen och värderingar. Rent praktiskt skulle det till exempel kunna betyda att flyktingar kan förverkliga sig i särskilda ekonomiska zoner eller att människor kan starta egna kommuner med liberal, konservativ eller socialistisk profil. En framtid där unionens medborgare kan uppleva en större nytta av att leva i ett megapolis i form av ett integrerat nätverk av självstyrande städer och regioner med demokratiska beslutsprocesser och nätverkande där människor känner sig mer inkluderade och delaktiga.
vladan.lausevic@opulens.se
