PLANEKONOMI. “I frågor om rätt och fel är det inte sällan dåtidens balanserade mittenposition som i efterhand framstår som den mest löjeväckande”, skriver Mattias Svensson.
Anteckningen är från februari 1972. En man i Lund brottas med de obekväma uppgifterna om den kommunistiska planekonomin i Tjeckoslovakien.
Boken är skriven av Ota Sik, finansminister i den tjeckiska reformregeringen 1968. Under Pragvåren höll han sex mycket uppmärksammade tv-sända föreläsningar om landets ekonomiska tillstånd, bland annat att Tjeckoslovakien tvärtemot propagandan halkat allt längre efter västländerna. Efter den sovjetiska invasionen samma år fick Sik fly sitt hemland. Boken Sanningen om den tjeckoslovakiska ekonomin gavs bara ut i väst.
Mannen som haft mitt exemplar försöker i marginalerna hitta anledningar att ifrågasätta både slutsatser och analys. Var inte den tidigare och högre konsumtionen i förkrigstidens Tjeckoslovakien mest lyxkonsumtion? Kan inte den ekonomiska kräftgången förklaras med västländers embargo? Den sammanfattande anteckningen medger blandade känslor. Visst är det bra att försöka minska byråkratin med reformer, men det får inte ske på bekostnad av ideologin, det vill säga “skapandet av en socialistisk människa”.
Jag kan känna sympati för mannens vånda, och att läsa kritiskt är förstås en dygd och i mannens fall sannolikt akademiskt skolad vana, men med facit i hand är det uppenbart att hans brottningsmatch med sig själv förblindar mer än den upplyser. För många intellektuella i väst handlade synen på de kommunistiska länderna i Östeuropa och Sovjet om att rädda en dröm.
Jag har nyligen haft anledning att återvända till detta socialistiska experiment i essän Vad vi kan lära av planekonomin som utkom i höstas. Ett patetiskt ekonomiskt system härjat av hög resursåtgång, brist på innovation och oförmåga att tillgodose faktiska behov. Inte ens kolgruvearbetarna hade tvål att tvätta sig med efter sina arbetspass. Så fungerar en ekonomi som bygger på kommandon, hierarkier och ett fokus på det stora, viktiga och prestigefulla (kol), på bekostnad av personlig konsumtion (tvål).
Något som överraskat mig är hur ingrodd tilltron till detta system länge var också i väst. I Sverige gavs Sanningen om den tjeckoslovakiska ekonomin ut på etablerade Bonniers. Det svenska förordet av Gunnar Adler-Karlsson förtydligar att boken på intet sätt är en kritik mot socialismen eller en ekonomi byggt på statligt ägande av produktionen – bara mot den sovjetiska planekonomin. Adler-Karlsson menar att södra Italien visar att kapitalismen minsann är lika misslyckad, och riktar en känga mot direktörer som inte vill låta företagen styras av expertråd med arbetarrepresentation. Avvägt och balanserat med sin tids mått: socialism och statligt ägande, men med förnuft.
Oavsett hur många gånger reformförsök misslyckats ansågs det bara en genomtänkt reform bort. I boken Planekonomi eller ramhushållning – som kom 1976 på SNS-förlag – radar författaren Rolf Eidem upp alla misslyckade decentraliseringsförsök, för att ändå sätta entusiastisk tilltro till ”Den stora koncernreformen 1973” i Sovjet. Någon som minns den idag?
Historien är förstås ett tacksamt facit, men det är nyttigt att ibland påminna sig om hur fel begåvade och pålästa intellektuella kan ha. Akademin signalerar i varje tid sanning och auktoritet, men varje historik visar obönhörligt att den också präglas av mode och växlande trender.
I analysen av planekonomin som i så många andra frågor om rätt och fel är det inte sällan dåtidens balanserade mittenposition som i efterhand framstår som den mest löjeväckande. Planekonomins tillskyndare och apologeter hade i alla fall anledning att låta sig luras.
mattias.svensson@opulens.se
