SKATTESMITARE. “Jag har en kronisk sjukdom som i många år hindrat mig från att arbeta. I många makthavares ögon är jag en parasit, jag vet detta.” Linda Bönström rasar mot Leif Östlings famösa uttalande.
”Vad fan får jag?” Citatet sprider sig som en ilsken löpeld när Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling formulerat sig så här vackert i SVT:s Uppdrag Granskning om vart hans miljoner i skatt tar vägen. För han har ju inte använt sig av den svenska välfärden.
Dagen efter programmet försöker Östling reda upp situationen: ”Det jag försökte säga var att jag personligen använt den i mycket liten utsträckning jämfört med mitt finansiella bidrag till den”. Finurlig som karln är så skatteplanerar han, ett tjusigare sätt att säga att man är skattesmitare – eftersom han kort och gott inte tycker sig få valuta för pengarna. Och som att han inte fått sin egen fot tillräckligt högt upp i arslet menar han dessutom att han betalat för minst – minst! – tusen skattebetalare. Jaha. Vill Östling ha en trofé?
Idag tror jag att Östling mest vill få bort kamerorna från hans miljoner på Malta. Och från det där uttalandet. För nu svajar det kring Östling, krav på hans avgång kom innan vi ens hann byta kanal. Det hela är rätt och riktigt. Han står på våra krökta ryggar och kräver att vi ska ta hänsyn, att vi ska förstå hur illa det känns att betala för sig, att betala för samhället vi lever i. Jag vill påpeka att utan det här samhällets gemensamma ansträngningar skulle det inte finnas några miljoner att smussla bort.
Men låt oss ponera, jag kan gott och väl vara en av de där tusen som Östling ser sig personligen ha betalat för. Jag har en kronisk sjukdom som i många år hindrat mig från att arbeta. I många makthavares ögon är jag en parasit, jag vet detta. För jag har behov jag inte kan tillfredsställa själv. Jag behöver den offentliga sjukvården, jag behöver mediciner och jag behöver ett hem. Jag är trettiofyra år och förlorar tänder till förslitningsskador jag inte rår för, men jag kan gå till tandläkaren när det gör förjävligt ont.
Min dotter behöver sin skola för sin intellektuella utveckling – för att få valmöjligheter längre fram i livet – och nöjet som det ger henne att gå dit till kamrater och lärare. När hon stukade foten kunde vi åka till vårdcentralen varifrån vi fick med oss kryckor hem. I ett annat land hade min ekonomi, min position i samhället, gjort att hon fortfarande skulle hoppa omkring på ett ben. Men jag har inte bara behov, jag har också drömmar, ambitioner. Sverige har till exempel gett mig den fantastiska möjligheten att skaffa mig en utbildning, en dyr sådan. Leif Östling har också fått den här möjligheten och tagit den, två gånger till och med. Men sådana petitesser är han inte så noga med, inte frågar han sig vem som betalat hans kalas utan han bara tog hela kakan med sig hem, vilket jag utgår ifrån då Östling inte verkar vara typen som delar med sig. Åtminstone inte till fel sorts människor.
Jag är fel sorts människa, eftersom min beundran för Östlings insatser inte är stor, den är obefintlig. För det handlar om att göra vad som är rätt, man får inte bli rädd att säga sådant, att solidaritet är rätt. Solidaritet är moraliskt riktigt. Solidaritet är inte och får inte vara en klyscha. Den måste ständigt underhållas och respekteras. Och vi ska ta emot solidarisk hjälp, inte med ett skamfyllt böjt huvud utan med tanken på att man skulle ha gjort detsamma för någon annan om situationen vore omvänd. Jag är fel sorts människa men jag betalar ändå min skatt.
Östling kanske inte vet om detta men även vi här nere på marken betalar skatt till den offentliga sektorn. För det är det rätta att göra. För jag vet för fan vad jag får för pengarna.
linda.bonstrom@opulens.se
Alla artiklar av Linda Bönström
