Det finns ingen tydlig motbild längre

LJUSGLIMTAR. Metoo har öppnat dammluckorna runtom i världen. Anna-Karin Gauding rapporterar från Chile, där många flickor lever i utsatthet och där katolska kyrkan skakas av anklagelser om övergrepp.

Det tar emot att i Chile försöka förklara krisen inom Svenska Akademien och varför det inte blir något litteraturpris i år– att bjuda på den svenska ”misären”, som Kerstin Ekman kallar Akademien. Att Metoo-krisen också nått in i en av världens mest prestigefyllda samling intellektuella är anmärkningsvärt.

Sverige, som i nästan alla internationella jämförelser brukar hamna högst upp i fråga om transparens, goodwill och jämställdhet, framstår med krisen inom Svenska Akademien i ny, oväntat negativ dager. I inlägg efter inlägg i svenska medier – jag läser i Chile Dagens Nyheter och Opulens på nätet – skrivs det om den macho- och tystnadskultur som under tjugo år tystat ner beskyllningar om sexuella trakasserier i en av världens mest prestigefyllda institutioner. Hur förklarar man att den främsta intelligentian i det svenska samhället år efter år lagt munkavle på sig själv eller bara inte velat se?

Metoo har öppnat dörren för anklagelser om manligt maktmissbruk inom film, teater, tv, politik. Kvinnor, här och i Sverige, har vågat stå upp och berätta om närmanden hos överordnade, närmanden som de uttryckligen sagt nej till. De har berättat om hur de tvingats till tystnad för att inte förlora jobb. Och om hur de inväntat ett ögonblick som detta för att bryta tystnaden.

De fortplantar sig som en vågrörelse av mörk energi tvärsöver jorden, nyheterna om sexuella övergrepp och trakasserirer, korruption och maktmissbruk i olika former. Globaliseringen krymper avstånden och nyheterna når oss i realtid. Samma informationsflöden är tillgängliga världen över. Det går inte att värja sig. Nästan ingen institution i samhället går längre fri från anklagelser. Har globaliseringen relativiserat våra moralkoder och vårt handlande i etiska frågor? Eller är det bara så att tiden är inne då allt det som tidigare sopats under mattan ska komma i dagen och synas i sömmarna?

I det moraliska förfall som medierna dagligen matar oss med behöver vi en motbild. Vi behöver kunna tona in på en mer positiv våglängd. Sverige har länge stått för den motbilden i  Chile. Här hyser de flesta sympati och beundran för Sverige. Det finns en hel del likheter mellan de båda länderna, men resonansbotten i frågor om trygghet och välfärd är för flertalet helt olika. Om Sverige fortfarande ligger i topp när det gäller genomsnittslöner, har Chile världens mest snedvridna inkomster. Endast 1 procent av inkomsttagarna i landet tar emot 33 procent av landets samlade inkomster. Ett land med extrema inkomstskillnader och orättvisor föder våld och maktmissbruk. Kan man kräva att en medmänniska utan elementär trygghet ska ha mod att stå upp och avslöja övergrepp som gett djupa ärr i själen?

Chile har nog av sina egna problem – inom kyrkan, polisen, medierna och olika samhällsinsitutioner. I stort sett alla institutioner går igenom kriser. Medierna matar oss med exempel på korruption och övergrepp inom praktiskt taget alla områden i samhället. Inte ens miljöorganisationer som Greenpeace kommer undan.

Paradoxalt nog är Chile, som har den starkaste ekonomin och demokratin i Latinamerika, ett i många stycken modernt land, präglat av starka kontraster i moralfrågor. Nyligen antogs efter långa diskussioner i kongressen en abortlag som medger abort i särskilt känsliga fall. Den högerregering som tillträdde i mars såg omedelbart till att nagga lagen i kanten och medge samvetsskäl för läkare och sjukhus att neka abort.

I förra veckan  avled en liten flicka på ett och ett halvt år, Ambar, efter att ha blivit utsatt för våldtäkt av en nära släkting. SENAME, den offentliga institution som tar hand om barn som lever under svåra förhållanden, hade inte agerat i tid. Ett nytt och hälsosamt fenomen är att allmänheten inte längre tiger. De höjer sina röster på gator och torg, i Chile som i Sverige.

Begravningen av lilla Ambar följdes av hundratals ursinninga grannar som ville få förövaren dömd till döden och som hindrade mamman från att komma till tals vid graven. Medan abortmotståndarna högljutt och storvulet uttalar sig om försvar för livet, kommer tusentals oönskade barn, som Ambar, till världen utan elementära förutsättningar för ett liv med rättigheter.

I Chile har samtidigt och parallellt med allt detta filmen En fantastisk kvinna av Sebastian Lelio vunnit en Oscar för bästa utländska film. Filmen är från början till slut en anklagelseakt om övergrepp mot transsexuella.

Även om katolska kyrkan de senaste tjugofem åren har förlorat mark som moralens väktare, rör det sig fortfarande om en sluten samling biskopar som håller varandra om ryggen. När påve Francisco nyligen besökte Chile fick han gång på gång frågan om sexuella övergrepp mot pojkar inom kyrkan. Gång på gång svarade han till allmänhetens besvikelese att han inte kunde tro på ryktena, att det saknas bevis.

De tre manliga offer som höjt rösten efter fyrtio års tystnad uttryckte djup besvikelse över påvens svar. De var barn när en skrupelfri biktpräst utsatte dem för känslomässig manipulation och sexuella övergrepp. Först nu har de vågat ifrågasätta sin andliga ledare.

Kort efter påvens besök kom dock en av Vatikanen utsänd biskop till Chile för att samla in vittnesmål. Följden blev att dessa tre modiga män inbjöds att vistas en vecka i påvens bostad i Rom. Påven erkände för första gången att han misstagit sig och bad offentligt om förlåtelse. Männen fick till slut moralisk upprättelse.

På samma sätt som krisen inom Svenska Akademien har blivit viral, spreds de tre chilenarnas presskonferens över världen. Vad de sade? Att övergreppen inte kan betraktas som synder, utan som ren och skär brottslighet. Att förövarna måste ställas inför domstol och att Chiles president måste se till att övergrepp mot minderåriga inte preskriberas. Politisk opportunisim eller ej; redan dagen efter formulerade president Piñera en skrivelse till kongressen att denna typ av brott aldrig ska kunna preskriberas. Det hände något. Och Riksrevisionsverket rev i dagarna upp regeringens försök att inskränka aborträtten. Strimmor av ljus.