Det enda vi kräver är en annan värld

ATTACK. Vi kräver våra liv tillbaka. Vi behöver attackera det system som oavlåtligen attackerar oss, skriver Anna Jörgensdotter.

Det här är ingen krönika, det är ett upprop som vill vara ett uppror. Vi mänskor som inte fixar livet med kapitalismen, patriarkatet och alla dess avkommor, vi har det för jävla tufft nu. Vi som lider av psykisk ohälsa och inte orkar producera, leverera, prestera. Vi som går på knäna. Med tunna hudar, såsom hudar vill vara för att känna livet. Utbrända, hjärntrötta, kroppar fulla av stress och ångest. Hur ska vi göra? När de områden där vi får vara människor, mänskliga, krymps?

Jag fastnar I Netflixserien Orange is the new black och faller för Suzanne och Lorna. Suzanne är som ett stort, smart barn med vild fantasi och dålig impulskontroll. Lorna blir förblindad av svartsjuka, kan inte inte trygga sig själv. Båda är interner som, utifrån tuffa bakgrunder och avsaknad av hjälp från samhället, begått brott. “De sa att jag är galen,” gråter Suzanne och Lorna tröstar: “Galen är ett ord folk har uppfunnit för att trycka ner de som är särskilt intressanta.” Hon tar bort Suzannes mediciner i ett försök att befria henne men det är inte rätt sätt. Utan medicinerna tunnas huden ut, ångesten kan gå bärsärk. En man tycker att jag inte ska stoppa i mig något som censurerar, men han har aldrig behövt skydda sig såsom kvinnor i alla tider behövt göra.

En kurator ritar en streckgubbe på en whiteboard, hen står på en spikrak väg. Bakom gubben en bubbla med det som varit. Framför: framtidsbubblan. Där, säger kuratorn, finns alla möjligheter. Hon har ritat en näsa som är vänd mot det gamla, hon suddar ut och ritar näsan vänd mot framtiden. Sen ritar hon ett hinder på vägen. Det är negativa tankar, som gör att den stackars streckgubben inte kan kliva obehindrat in i den härliga möjlighetsbubblan. Jag säger att det finns yttre omständigheter: ekonomi, relationer, politik, miljö. Kuratorn säger att jag inte verkar vilja förändras. Hon säger: Det är upp till dig.

En vän reagerar: Vi kan inte bara rensa hårddisken. Vi är allt som har hänt oss. Kan vården någon gång ge stöd istället för skuld och skam? Jo, det kan den nog, men ibland kan ”vården” vara farligare än den psykiska ohälsan i sig. Klyschor och kortsiktiga lösningar skadar. Systemkritik omvandlad till individuell negativitet. Jag skulle inte ha överlevt utan familjehälsan som ryckte in under min förlossningsdepression, men då handlade det om vård av spädbarn och mitt värde som mamma.

En vän skriver: Att bli utmattad är att bli värdelös och tvingas deala med det. Värde är en utifrånbedömning, en prislapp. De icke-lönsamma, de sjuka, de som bråkar med systemet, de kroppar som inte vill eller kan foga sig, ska känna sig som skit. Som vännen skriver: I världens ögon är jag till ingen nytta just nu. Världens ögon stirrar på och bedömer ens kropp från morgon till kväll utan att se vad man behöver. En vän skriver: Tänk om vi kunde samla ihop den kraft vi har kvar och bygga något nytt, om alla våra vettiga tankar utifrån våra erfarenheter av psykisk ohälsa kunde kanaliseras till ett liv, ett samhälle, en verklighet att på riktigt få leva i. Vår skörhet, våra drömmar och visioner, bulldozrar den hårda samhällsapparaten ner.

Sa kuratorn något om gemenskap, kollektiv, kamp? Pratade hon om frizoner, communities att ingå i, där vi slipper känna oss ensamma och där vi kan hitta kraft till omsorg och organisering? Nämnde hon det jävliga i att bli jagad av försäkringskassan som vill att man ska hitta ett ”jobb som man klarar av” mitt under en utmattningsdepression? En läkare sa: Du får gå igenom din ångest som vore det huvudvärk. Men jag har ångest och självkritik i kroppen som mordvapen. Vi är inte satta på den här jorden att vara lönsamma och konkurrera, betala hyror, arbeta ihjäl oss. Våra kroppar reagerar, stänger av funktioner. Det är en rimlig reaktion som får ekonomiska konsekvenser och gör det svårare att ta hand om de människor som vi vill ska växa upp i frihet.

En vän minns en psykiatriker som sa till henne när hon var 22 år att hon skulle försöka tänka som en egenföretagare. En annan berättar att det stod i hennes journal att hon var tjock och hade flerfärgat hår. Antipsykospiller orsakade så stor skada att hon fick åka in akut till psyket. Hennes behov såg annorlunda ut, men världens ögon såg henne som bipolär. Soc jagar en familj som trasats sönder av ett våldsamt patriarkat och en dysfunktionell migrationspolitik. De jagar bevis på en ensam mammas bristande föräldraskap, när hon är den enda som funnits där och kämpat. Familjen försöker ordna vardagen, försöker hålla ihop trots att myndigheter splittrar. Den psykiska ohälsan är direkt avhängig den situation de tvingats in i, men inte utreds och skuldbeläggs de som bär det yttersta ansvaret. Nedskärningar, högerpolitik, byråkrati är hål som grävs i trötta kroppar.

Vi läser meddelanden på betalstationer: Du är snygg. Du är bra. Bär tunga kassar hem, liv fulla av erfarenheter, skitjobb och oro för framtiden, och så ännu en medicin för att hantera eller trycka ner den sorg och den ilska som behöver få finnas, synas, uttryckas i trygga gemenskaper, i motstånd mot det som nöter på vår självklara skörhet. En utbränd vän berättar att hennes tonåring utvecklat ätstörningar. Hon orkar inte prata om det, i tystnaden mellan oss där jag tafatt stryker hennes rygg, hör jag skriken: hennes och mitt, hur de förenar sig med andra skrik. En så fruktansvärd och mäktig kör, en efter en sluter upp: Vi kräver våra liv tillbaka. Vi behöver attackera det system som oavlåtligen attackerar oss.