ORO. Hur kul är det egentligen att sitta ensam inne i säkerhetsbunkern och äta? Helt lämnad åt sig själv, utan tjänstefolket som antingen dött eller gett sig av. Hur härligt är det när kylskåpets reservbatterier gått sönder och de feta sedelbuntarna tappat sitt värde? När pöbeln stampar på superbunkerns superstarka tak? Att vara multimiljardär har alltså sina sidor, sin speciella oro, skriver Erik Cardelús.
En gråkulen vinterdag läser jag en rapport från Oxfam, den internationella brittiska biståndsorganisationen. I rapporten, med titeln Time to Care (2020), serveras inget nytt, det är mest gammal skåpmat. Mat som legat i skåpet och sedan tagits fram. Välbekant, men ändå konstig mat som riskerar att oroa magen. Det framträder ett vältuggat faktum om de senaste decenniernas ekonomiska utveckling; att ett fåtal mångmiljardärer har dragit ifrån resten av mänskligheten, ifråga om materiella resurser, en utveckling som tycks skena iväg. 1 procent av jordens befolkning har dubbelt så stor förmögenhet som 6,9 miljarder människor tillsammans. Plockar man sedan ut 22 män ur denna superrika samling visar det sig att de har större tillgångar än alla Afrikas kvinnor tillsammans.
Ett välbekant mönster. Men ändå food for thought som det heter på världsspråket som byggde imperier och som talas av de flesta mångmiljardärerna. Inget nytt under den nyliberala solen, alltså. Men ändå framkallas en lätt svindel och en dålig magkänsla.
Mest av allt skapas en förundran över varför vi – skapelsens krona, Guds avbild, homo sapiens, homo economicus eller vad vi nu kallar oss själva – har tillåtit denna monumentala snedfördelning, mitt i allt prat om hur modernt och förnuftigt allt är ordnat. Detta samtidigt som det är skåpmat att konstatera att många av dagens problem – som skenande och okontrollerad migration, extremism och konflikter – har sina rötter i upplevelsen att vara förfördelad och utsatt. Upplevelser som får folk att fly och fäkta, springa och slå.
Men låt oss gå till mantrat om att vi lever i den bästa av världar och att vi aldrig har haft det bättre. Men ”bättre” är ett töjbart begrepp. Eller för att tala med George Orwell i Djurens gård, “alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”. För hur framlever man ett liv med sådana svindlande tillgångar, samtidigt som så många lider nöd och många saker krisar? Vad går man egentligen runt och tänker på som multimiljardär?
Osökt flyter en SvD-artikel (Svenska Dagbladet) upp i minnet. En text skriven av Douglas Rushkoff, känd amerikansk professor i medieteori och digital ekonomi. Här berättas om ett möte med fem av finanselitens rikaste män på en avskild plats i världen. Mötet var tänkt som privat föreläsning, men det växlade över till att bli en öppenhjärtig dialog där multimiljardärerna överöste professor Rushkoff med oroliga frågor om de mörka hoten i framtiden.
Några minuters småprat övergick i spörsmål som: Vilken region kommer att påverkas minst av den kommande klimatkrisen – Nya Zeeland eller Alaska? En av vd:arna berättade om att han hade slutfört bygget av ett underjordiskt säkerhetssystem, men ändå hyste oro över hur den inhyrda säkerhetsstyrkan skulle agera vid en kommande katastrof. Vad skulle de göra efter ”händelsen” som de församlade männen kallade mörkret där borta vid horisonten? Hur upprätthålls vakternas lojalitet när det inte längre finns några pengar eller någon fungerande valuta att ge? Hur säkerställer man att de inhyrda vakterna skyddar en från den arga och hämndlystna mobben? Hur hindras vakterna från att byta sida, när världen håller på att gå under genom en klimatkatastrof, en okontrollerad virusepidemi eller ett socialt uppror?
Att vara multimiljardär har alltså sina sidor. För i samtalet skälvde inte bara en oro, utan också förväntningar på att professor Rushkoff skulle förse församlingen med smarta lösningar på problemen. Ge dem individuella och tekniska lösningar, tips och tricks, enskilda smitvägar ut från det globala helvete som väntar, förr eller senare. Hur snabbflyger man till Mars, hejdar sitt åldrande, skyddar sin kropp mot akut hunger och törst, extrem värme och kyla? Hur flyttar man ner under jorden och bor där resten av sina dagar utan att någon uppretad fattiglapp märker det? De skulle bo därnere med full komfort och solsken, såklart.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Money talks, sägs det ju. Men pengapratet rymmer inte alla svar. Och det återstår frågor. Långt många fler än vad professor Rushkoff fick höra, där och då. Frågor som kan verka välbekanta och konstiga på samma gång. Precis som skämd och svindyr skåpmat som man plockar fram ur ett gyllene skåp och gluffar i sig.
För hur kul är det egentligen att sitta ensam inne i säkerhetsbunkern och äta? Helt lämnad åt sig själv, utan tjänstefolket som antingen dött eller gett sig av. Hur härligt är det när kylskåpets reservbatterier gått sönder och de feta sedelbuntarna tappat sitt värde? När pöbeln stampar på superbunkerns superstarka tak? Att vara multimiljardär har alltså sina sidor, sin speciella oro. Sina mörka moln som inte kan tas bort, trots alla nödrop och viftningar med checkblocket.
Eller så vänder vi på resonemangen och organiserar världen på ett lite annorlunda sätt, ett sätt som gör att vi alla slipper gå runt och oroa oss för skräckscenarion och gammal skämd skåpmat. Ett sätt som ger en bättre magkänsla.
info@opulens.se
