GENUS. Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor, skriver Myra Åhbeck Öhrman.
Den viktigaste feministiska enradare jag någonsin läst är Simone de Beauvoirs konstaterande att man inte föds till kvinna – man blir det.
För mig har feminism alltid handlat om precis det. Konstaterandet att könsroller är något vi tränas i att upprätthålla, och att ha ett kritiskt förhållningssätt till etablerade sanningar om vad det innebär att vara kvinna eller man, oavsett avsändare.
I min förra text om toxisk maskulinitet var det precis vad jag försökte göra: visa på hur mönster i hur vi ser på manliga egenskaper ligger till grund för problem som uppstår i samhället.
Filosofen Judith Butler pratar om det som en heterosexuell matris, där vi fostras i synen på att män, kvinnor, och deras sexuella förhållningssätt till varandra är något naturligt och konstant. Eftersom det inte finns en underliggande sanning om hur människor med en viss typ av könsdelar beter sig, leder det här till att vi fråntas rätten till inre frigörelse så länge vi försöker passa in i den typen av mönster.
Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.
Därför blir det märkligt när den naturliga följdfrågan för vissa när jag skriver om toxisk maskulinitet är “men finns inte toxisk femininitet?”. För mig är det självklart. Eftersom så inte verkar vara fallet tänker jag skriva mer om saken.
Inledningsvis tror jag att vi behöver titta på skillnaderna mellan vad jag ser som sexism och toxiska könsroller. Sexism är när uppfattningar om hur du borde bete dig utifrån det kön du uppfattas som, tvingas på dig eller leder till straff från omgivningen. Det är när din åsikt avfärdas med att “du har säkert mens och är känslosam”.
Den toxiska könsrollen är något vi själva kan anamma och reproducera, när vi väljer att agera på sätt som vi vet förväntas av oss för att det känns som den enda utväg som finns – eller, i mer småaktiga fall, för att det är den lättaste utvägen. Som om jag själv använder PMS som en ursäkt för att ha uttryckt mig olämpligt.
Gemensamt har de att de bygger på generaliserade bilder av könens egenskaper. Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.
Det tar sig uttryck från det relativt milda, som att överdriva hur jobbigt det är att bära något så att man slipper, till att använda sin tilldelade roll som bräcklig och svag som ett vapen mot människor. Att använda sin sårbarhet eller känslor som en sköld mot väntade konsekvenser av dåligt beteende eller spela på en offerroll för att vinna stöd från omvärlden.
En annan bra enradare är “feminism is the radical notion that women are people”. Den kan vara bra att minnas om någon försöker lura i dig att de dåliga egenskaper vi (med all rätta) ställt män till svars för, inte skulle vara allmänmänskliga.
Analysen som är värd att göra är snarare hur de tar sig olika uttryck, att försöka förstå varför de gör det, och vilka effekter de har på samhället i stort. Där någonstans ligger utmaningen och värdet för en vettig feministisk diskussion om normer och roller.
Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor.
Det är ledsamt. För är det någon rättighet jag tycker att vi borde slåss för, så är det allas rätt att främst definieras som människa. En värld där vi och våra handlingar bedöms fristående från yttre attribut som etnicitet, kön eller sexualitet.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
