ESSÄ. Tyvärr präglas Sverige av ”nostalgipolitiska” förslag och symbolpolitik. Cirka 50 år sedan 68-vågen och 30 år sedan Berlinmurens fall står världens modernaste land inför 2020-talets port där grindvakterna är pessimism, nationalism och nostalgi, skriver Vladan Lausevic.
När människor upplever att deras vardag präglas av oro och meningslöshet uppstår tendenser till att söka efter auktoritära lösningar. I sådana situationer brukar nostalgi också bli ett redskap för människan att mentalt söka efter ett ”bättre förflutet” eller en sorts ”guldålder” som nationalistiska idéer ofta erbjuder. Men nostalgipolitiken är inte bara farlig på lång sikt när det kommer till frihet och rättigheter, utan är därtill otillräcklig när det gäller att hantera samtidens och framtidens olika problem och utmaningar.
Enligt statsvetaren Ivan Krastev fick 1968-vågen olika betydelser i dåvarande Väst- och Östeuropa. I ”Väst” blev 1968 förknippat med individens suveränitet och frigörelse medan fokus i ”Öst” hamnade på nationen och kollektiv identifikation. Ett exempel på ”östlig” utveckling var protesterna i Polen. Där inspirerade 1968-vågen många att agera mot Sovjetunionens geopolitiska intressen och mot kommunistpartiets maktmonopol. Medan färre, jämfört med Sverige, tog ställning för p-piller eller pornografi.
Den kroatiska våren bestod två generella delar: en nationalistisk och en progressiv. Den nationalistiska innehöll idéer om etableringen av Kroatien som nationalstat, katolsk identitetspolitik och konservativ kultursyn. Den progressiva delen kom att fokusera på demokratisering, en mer liberal syn på kultur och livsstilar, men också att främja Jugoslaviens demokratisering.
I samband med att jag lyssnade på Krastevs anförande på Svenska Institutet för Europapolitiska studier SIEPS kom jag att tänka på Jugoslavien. I Jugoslavien och världen 1968 skriver historikern Hrvoje Klasic att det fanns olika tolkningar och effekter av 1968-vågen i samhället. Ett exempel var ”Den kroatiska våren” som ägde rum under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet.
Den kroatiska våren bestod två generella delar: en nationalistisk och en progressiv. Den nationalistiska innehöll idéer om etableringen av Kroatien som nationalstat, katolsk identitetspolitik och konservativ kultursyn. Den progressiva delen kom att fokusera på demokratisering, en mer liberal syn på kultur och livsstilar, men också att främja Jugoslaviens demokratisering. Man kan säga att Krastevs tes om 1968 rörande skillnader mellan Väst- och Östeuropa kom att återspeglas i Jugoslavien på samma gång.
Den jugoslaviske vänsterorienterade regissören Zelimir Zilnik ansåg att Jugoslaviens 1968 började med studentprotester i Belgrads studentkvarter under början på juni det året. Det skedde i samband med att unga studenter ropade slagordet ”Ner med den röda borgerligheten!” Ett budskap som riktades mot de styrande i kommunistpartiet som ansågs ha blivit för korrupta och övergivit marxistiska ideal som arbetarnas självstyre, solidaritet och klassamhällets avskaffande.
Studenterna i Belgrad fick snabbat stöd av sina kollegor i Sarajevo, Zagreb och Ljubljana. Protesterna möttes av hård repression av polisen men i efterhand började den jugoslaviska regimen kommunicera med begrepp som ”mänskliga friheter” och fördömde Sovjets och Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Det innebar att protesterna hade uppnått en viss effekt i och med att 1968-vågen inte kunde helt ignoreras av regimen.
Enligt Zilnik var effekten av 1968 tudelad i Jugoslavien. Å ena sidan blev resultatet en större tolerans gentemot alternativa livsstilar. Exempelvis förbättrades villkoren på universiteten rörande studenternas mediekonsumtion och en tonårskultur med musik som rock and roll började bli allt synligare i samhället. Å andra sidan följde en stagnerande och regressiv utveckling rörande statens institutioner.
I Serbien kom flera reformvänliga politiker att gripas och fråntas sina positioner. Utvecklingen, vid sidan av den kroatiska våren, blev känd som affären med ”serbiska liberaler”, där begreppet liberal i sammanhanget var synonym med ord som förrädare och ”amerikansk man”. Istället för att dra nytta av 68-vågens frihetliga och progressiva delar kom det jugoslaviska ledarskapet istället att dra nytta av dess kollektivistiska sida.
Man valde att fortsätta främja äldre symbol- och identitetspolitik som utformades under och efter andra världskriget. Jugoslavien fick förvisso en ny och mer decentraliserad konstitution 1974 men händelserna 1968 kom i grunden att betraktas som en fara av Tito och andra ledande politiker.
Som Zilnik menar var paradoxen i Jugoslavien att reformvänliga individer som inspirerades av 68-vågen, eller åtminstone insåg nödvändigheten av att erbjuda nya idéer och lösningar, fjärmades från makten. Samtidigt som de systemtrogna, som framåt slutet av 1980-talet kom ur garderoben som etnonationalister, belönades eller fick behålla sina positioner.
Fokus i politiken förblev på att hylla Tito, partisanrörelsens historia och kommunistiska symboler som även gestaltades genom ungdomens deltagande i ”arbetaraktioner”. Den identitetspolitiska stagnationen och problematiken fick en symbolisk topp i samband med ungdomsdagen 1987. Då skulle man uppmärksamma Tito i stora samlingar och genom att springa runt om i landet med en stafettpinne.
En jury bestående av officerare och ledande politiker valde för ungdomsdagens tema en affisch framtagen av Ljubljana-baserade konstnärsgruppen Novi Kolektivizam (”Ny kollektivism”) som ingick i Neue Slowenische Kunst-rörelsen där musikgruppen Laibach är ett känt namn). Mycket medvetet plagierade Novi Kolektivizam en nazistisk affisch från 1930-talet av Richard Klein. Novi Kolektivizams syfte var att visa på likheter mellan nationalsocialism och statskommunism samt få fler att förstå att det jugoslaviska samhället var auktoritärt och inte fritt och öppet.
Enligt Zilnik var fallet också att Jugoslavien under 1970-talet kom att präglas av det som den franske historiken Pierre Nora kom att kalla för ”institutionell memorialism”. Begreppet innebär att staten genomför politiskt medvetna beslut med avseende på vad som anses viktigt av identitetsskäl. Ofta i sammanhanget avses det mångtydiga och ofta gåtfulla begreppet “nationell identitet”.
Institutionell memorialism är ett fenomen som i synnerhet brukar visa sig under perioder som upplevs som oroliga och pessimistiska.
I Frankrike kom 1968-vågens framtidstro samt kulturradikala och progressiva orientering att avstanna redan framåt slutet av 1970-talet. Det skedde i samband med större skeenden som oljekrisen, den ekonomiska stagnationen i Västeuropa och uppkomsten av åtföljande välfärdspolitiska problem. I takt med en sådan utveckling kom allt fler fransmän att uppleva oro, ovisshet och meningslöshet samtidigt som berättelsen om 1968 förlorade sin attraktionskraft framåt början av 1980-talet.
Utöver välfärdspolitiska och ekonomiska åtgärder började olika politiker i Frankrike som presidenten Mitterrand att driva identitetspolitiska frågor där exempelvis berg och sjöar förklarades som viktiga för den franska identiteten. Nora hörde till de intellektuella som höll med om uttrycket att ”den franska revolutionen tog slut” just under 1970-talet. Broderskap, frihet och jämlikhet gick från att vara universella värderingar till att vara ”franska”.
I Sverige finns än så länge ingen institutionell memorialism i någon högre grad, men samtidens debatt innehåller sådana förslag och aspekter. Ett exempel var lagförslaget från den borgerliga Alliansen om skolavslutningar i kyrkan. Det motiverades med att det skulle bevara en tradition, trots att miljontals svenskar sedan lång tid tillbaka inte har haft skolavslutningar i kyrkan. Ironiskt nog gick lagförslaget inte igenom eftersom Sverigedemokraterna ansåg att förslaget inte var tillräckligt radikalt och nationalistiskt.
Modernare tappningar av samma fenomen förekommer genom förslag om upprättandet av en bildnings-/litteraturkanon. Det motiveras med att det skulle ”skapa gemenskap” om fler läser samma svenska författare. På vänstersidan i debatten finns idéer som löntagarfonder och ”grön planekonomi.” På högerkanten finns idéer som återinförande av en storskalig värnplikt och att kristendomens roll i staten ska ”stärkas”.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Under 2000-talets globalisering, reformistiska period och framåtanda var det förmodligen inte särskilt många i Sverige, i relation till befolkningen i stort, som hade trott att begrepp som ”folkhemmet” skulle vara populära och aktuella tio år senare. Dessutom trodde nog få att Sverigedemokraterna skulle bli det näst största eller rent av största partiet i framtida väljarundersökningar. Sverigedemokraterna anspelar just på folkhemmet i sin politiska kommunikation, ett eko av en svunnen tid då all var frid och fröjd, enligt dem själva.
Tyvärr präglas Sverige av ”nostalgipolitiska” förslag och symbolpolitik. Cirka 50 år sedan 68-vågen och 30 år sedan Berlinmurens fall som resulterade i atmosfär präglad av framtidstro och framstegsvilja står världens modernaste land inför 2020-talets port där grindvakterna är pessimism, nationalism och nostalgi. Samtidigt som fokus för att främja en postindustriell och klimatvänlig samhällsutveckling borde vara det motsatta – nämligen mer frihet, framstegsvilja och decentralisering.
vladan.lausevic@opulens.se
