KULTURPOLITIK “Om vi börjar använda kulturen som verktyg för sånt som är gott, öppnar vi också för dem som vill använda den i andra syften”, skriver Liberalernas kulturpolitiska talesperson Christer Nylander.
Guiden hittar du här >>. Hittills publicerade artiklar från partierna: Miljöpartiet: Ökad tillgång till kultur i hela landet Socialdemokraterna: Den största kultursatsningen någonsin Centerpartiet: Regeringen för en landsbygdsfientlig kulturpolitik
För Liberalerna är kulturens frihet helt central. Det är inte en plattityd. I land efter land i vår närhet har vi sett hur auktoritära makthavare monterar ner det öppna samhällets strukturer, och bland det första de har gett sig på har varit kultur som de på olika sätt har funnit misshaglig. Så är det i Polen och så är det i Ungern, länder som ledande politiker i vårt eget land pekar ut som förebilder.
Även här hörs rop på att misshaglig kultur ska tystas. Menskonst i tunnelbanan, krokiga flaggstänger och stora blå penisar ska bort från det offentliga rummet, men dataspel om vikingatiden ska gynnas. Det hörs mest från den auktoritära högerkanten, men även andra har svårt att hålla fingrarna ur syltburken. Kulturen görs till verktyg för att främja ett hållbart samhälle, jämställdhet, integration – mål som vi i Liberalerna i och för sig delar, men om vi börjar använda kulturen som verktyg för sånt som är gott, öppnar vi också för dem som vill använda den i andra syften.
Kulturen gör förstås massor av nytta, men kulturpolitiken får aldrig vara instrumentell. Kulturen ger människor verktyg att tänka själva, och det är själva grunden för liberalismen. Medan andra strävar efter att den enskilda människan ska stanna med sin grupp välkomnar liberaler att individen utmanar gruppen.
En fri kultur med stor mångfald är sitt eget skydd mot mörka krafter. Kultur kan öka människors nyfikenhet också på sådant man inte tidigare visste man var intresserad av eller ens visste fanns. Man blir inte automatiskt demokrat av bildning. Men bildning ger människor verktyg att värdera information, verktyg att skilja sanning från lögn och trovärdigt från osannolikt.
En av de avgörande kulturpolitiska frågorna de närmaste åren, i Sverige och i övriga världen, är därför hur vi garanterar konstnärlig frihet. En del i detta är att offentlig finansiering ska ske i former som garanterar kulturlivets oberoende. Vi vill hellre se färre stora påsar med stöd som kan användas ganska fritt och långsiktigt, än många små öronmärkta korta stöd.
Men för att öka friheten behövs också en ökad mångfald i finansieringen av kultur. Det offentliga stödet ska vara fortsatt ambitiöst, men kulturskapare måste ha fler möjliga finansiärer att vända sig till. Om en vänder dem ryggen ska det finnas tio andra att vända sig till. Donationer till och köp av kultur ska vara avdragsgillt, det behövs fler stiftelser för kulturfinansiering och villkoren för privat kultursponsring bör förbättras.
Årets val är ett kulturval. Ofta kommer kulturpolitiken i skymundan i valdebatten, men denna gång finns all anledning till att den får en central plats i debatten. Kulturens frihet måste försvaras.