STEREOTYPER. “Det är en vanlig åsikt att ondska skulle vara estetiskt mer tacksam än godheten. Ondskan lockar och fascinerar, medan godheten är tråkig och präktig. Jag har aldrig kunnat förstå den åsikten. Ondskan är kanske lättare att gestalta, och för många kan den säkert vara en konstnärlig genväg. Men att godheten med nödvändighet måste bli präktig och äppelkindad har väl effektivt motbevisats av t ex Chaplin, Dostojevskij och Jacques Demy. Och säga vad man vill om Tiny Tim, men slätstruken var han inte.”
Jag har haft denna tänkvärda reflektion från Martin Kristensons Saxofonisten och kommissarien i bakhuvudet sedan jag läste den i somras. Det finns något enkelspårigt och lättköpt med de ensidiga eländesbeskrivningar och uppjagade fiendebilder som inte minst frodas i dessa dagar av identitetspolitiska lägerbildningar. Svartsynt hopplöshet och att skylla problem på andra är föga krävande, och därför en tacksam pose.
Då är det befriande med författare som närmar sig det udda, utmanande och utstötta med sympati, nyfikenhet och gott humör.
Kristenson har vallfärdat till platser som förekommer i filmen Flickorna i Rochefort från 1967, läst i pressarkivet om responsen i svenska medier när Benny Hill Show sändes i SVT (samt källkollat uppgifterna om att S-kvinnor ville förbjuda att showen sändes, det var en tidningsanka) och pusslat ihop fragment och videoklipp om dansgruppen Wilson, Keppel & Betty.
En bra bit utanför dina intresseområden? Du är inte ensam. Men med Kristensons lustfyllda nyfikenhet blir det sällan tråkigt. Snart vet du mer om artisten Tiny Tim och hans udda kärleksliv än du någonsin trodde att du ville veta.
Kristensons reflektion om godheten kommer apropå Tims närmast maniska omtänksamhet och dess inte sällan skrattretande konsekvenser – som när han förlorade finansiärer av ett projekt genom sitt envetna propagerande för att de också borde använda vuxenblöjor, som han fann oändligt praktiska och bekväma.
Jag har haft samma reflektion i bakhuvudet när jag läst Johannes Klenells Det fria ordet. Samtidssatiren över ett vänsterförlag från mitten av 2000-talet ligger förmodligen obehagligt nära verkligheten av det enkla skälet att det bara skulle låta knäppt om man hittade på det som beskrivs: de blockerande männen på Socialistiskt Forum, sprutbajsaren, talbollen.
Tillvaron i det beskrivna vänsterförlaget har vissa beröringspunkter med den som framskymtar i Kristenssons beskrivningar från det kommunistiska Östeuropa. Man hanterar en absurd ekonomisk tillvaro med ironiskt jämnmod. Håller fast vid dess trygghet, men längtar ändå desperat efter att få lämna och gå vidare, eller i varje fall få säga som det är. Några är redo att med Stachanovsk nit offra precis allt för att få idealet att fungera, men även de vantrivs i smyg.
Jag gapskrattar vid flera tillfällen, men det slår mig att jag skrattar åt händelser och situationer. Trots att många karaktärer har föga sympatiska och mycket stereotypa drag, så skildras de med sådan omsorg att man också någonstans kan förstå och sympatisera med dem. Det enkla hade varit att låta dem bli fullt ut stereotypa och obehagliga. Att låta dem vara mänskliga måste ha krävt både merarbete och en återhållsamhet med tacksamma poänger.
Bägge dessa böcker visar att i rätt händer kan också tillvarons komiska, nöjsamma och idealistiska sidor skildras på allvar och kombineras med både politiska tankar och estetiska resonemang. Viljan att göra gott tål att skrattas åt, men mer att hedras ändå.
mattias.svensson@opulens.se
