FROSSERI. Ok, en elcykel ska det visst vara julen 2017. I alla fall enligt medierna vars rapporter så här års också är traditionsrik. Först rubriker om ”årets julklapp”. Därefter om hur mycket klirr i kassan köphysterin orsakat varpå vi, som seden bjuder, förfasar oss och säger att nästa år, ja nästa år ska vi banne mig konsumera mindre.
Julen har som ingen annan högtid blivit snärjd av konsumtionssamhällets lockelser. Sprit, snask och kött behöver inte delas kristligt hos den västerländska medelklassen. Alla får tills de spyr.
Och i julens centrum står inte längre flyktingarna kring krubban i stallet. Nej, julens centrum är stunden då en hednisk rövare i rött knackar på dörren. Under året har han på vårt uppdrag stulit varor i syd vilka han nu fryntligt delar ut. Klappar inslagna i ton av papper vilket betingar en regnskog eller två. Sedan kommer som sagt den traditionsenliga ångerveckan då vi lovar bättring…
Medelklassen dominerar idag västerlandets kultur och har därmed den självpåtagna rollen att disciplinera samhället. Medelklassen vill äta nyttigt och göra kloka ekonomiska beslut.
Som motbild finns bilden av de andra samhällsklasserna vilka oansvarigt och hämningslöst njuter och slösar. Förr kunde de disciplinerade klasserna förfasa sig över hottentotter eller inhemska arbetare vilka åt och drack, rapade och kopulerade på samma hejdlösa sätt som det annars bara var den riktiga överklassen förunnat även om det förstås var ädlare drycker i deras glas.
Idag utgör exempelvis dokusåpadeltagarna någon slags liknande motbild. Medelklassens bestörtning är självförsvar men innehåller också en hel del avund. Det disciplinerande livsidealet håller förstås inte helt ut och behovet av extas och frosseri är allmänmänskligt. Julen blir en säkerhetsventil som tillfälligt släpper på trycket.
Efteråt kan medelklassen höra mediernas rapportering om handelns höga omsättning under julhelgen och rysa lite över att de själva bidrog till galenskapen. För vad ska barnen tänka? Att lägga ner tusenlappar på presenter när julen ju ska vara om inte en andligen så i alla fall en social fostran då de nära och kära samlar kraft inför det kommande årets stress. För det utbrännande slitet i den moderna grottekvarnen kommer förstås inte heller den inbäddade klassen undan.
Den medvetne konsumenten passar medelklassens botgöringsiver utmärkt. Lite gott gör förstås eko- och rättvisealternativ, men den enskilde konsumenten löser inte världssvälten och räddar ingen regnskog. Julångern är en moralistisk indignation marginellt mer trovärdig än ”Tänk på barnen i Afrika och ät upp din mat!”.
Endast heliga män och kvinnor i de religiösa skrifterna står ovanför mänskliga behov. Bortser vi från prislapparna på klapparna så finns också en klassöverskridande aspekt under julens ritualiserade frosseri. Oavsett samhällsstatus: Vi är alla bara människor. Vi avlar inte obefläckat och ingen Davidsstjärna lyser bara för dig eller bara för mig.
Så nej, frosseri borde strykas från dödssynderna. Och måste det finnas sju stycken så finns det en betydligt bättre kandidat. Den underlåtelse vi är skyldiga till och som pågår under årets alla dagar. Att det är frukterna från ett tjuvsamhälle, stöldgods från andra medmänniskors arbete, vi avnjuter.
info@opulens.se
